En vän på Facebook kallar sig ibland Trollkarlen. Hans liv är besvärligt och har varit så länge, just nu är han lyckligt (för det mesta) förälskad. Och han skriver alltid de mest fantastiska sagor om Trollkarlen, som Trollkarlen. Hans ord flödar, ibland skulle han behöva ha en redaktör och en korrekturläsare där som kunde rätta till och stryka – men han ord är starka och de rör vid mitt hjärta. Jag önskar så att han ville samla alla sina sagor, alla sina texter och ge ut dem för flera att läsa.

Han, och många andra, hittar sina ord långt inifrån, genom år av liv, levande och mindre levande. Ibland blir orden magiska, de förtrollar och gör världen till en okänd plats där vad som helst kan hända. Allt ifrån att köksgolvet skuras och spisen dras fram, till att även den här dagen kan uthärdas.

De där inifrån-orden gömmer sig. Just nu märker jag att jag undviker att titta på vad jag skriver på skärmen, det är som om orden sedda stör mig. Jag väljer att låta fingrarna skapa orden, osedda. Stirrar ner i klaviaturen. Varför vet jag inte, har hållit på så i ett par dagar.

Kanske handlar det om att jag behöver smyga mig på orden, de vill inte låta sig fångas, jag får inte låta dem märka mig. Lite som när man lekte kurragömma i Hästhagen hemma. Jag som gömde mig är orden, den som stod och räknade är jag.

Jag sitter i köket, temuggen står på altan och kallnar.