… inte fjärran, men bortom nära

bar din röst” – de orden lånar jag av Svenarne Jansson och hans dikt ”Sång”. De pratar med mig nu när det gått nästan en vecka efter din död, Mats. Du finns här hos oss på ett märkligt sätt, vi pratar med dig och vi pratar om dig. Vi plockar med dina kläder, går igenom dina få ägodelar på ett sätt som skulle kännas lumpet om det inte vore så att vi måste. Igår var vi ute på landet, där olyckan hände. Goda grannar hade dessförinnan tömt bilen på innehåll och den har bärgats. Grannarna hade också gjort vad de kunde, krattat gruset, plockat upp dina trasiga glasögon. De ligger i min ryggsäck nu, din pappa har inte sett dem. Jag inser att vi sörjer på olika sätt. Han sörjer i höga gråtutbrott, jag sipprar tårar. Och tvättar, donar, plockar, grälar, kramar och klappar. Mats dotter sörjer på sitt vis, klokt och ledset. Bröderna gråter och biter ihop, den äldstes födelsedagsfest har flyttats fram till efter begravningen. Igår åt vi den sista middag du lagade åt dig och din far. Och vi lade blommor vid trädet som tog ditt liv. Du finns med oss överallt, allt vi gör just nu handlar om dig på något sätt. Också allt vi inte gör, när vi bara sitter. Stilla, tomma, uttröttade. Att skriva om och med dig ger mig lite ro. Tack Svenarne för din dikt.

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till … inte fjärran, men bortom nära

  1. Skrivmoster skriver:

    Kära Margareta … tack för att du delar orden, tankarna och känslorna. Hoppas det lindrar något.
    Hur ska man kunna förstå? Det jag gör, är att jag KÄNNER – och det smärtar. Varm och innerlig kram till dig.

  2. Varm kram/Anna-Karin

  3. Svenarne Jansson skriver:

    När det ofattbara måste bli fattbart, det obegripliga begripligt och smärtan övergår förståndet. Då prövas människans styrka. Jag är tacksam för att ha kunnat kombinera ord som du lystrat till och stannat inför.
    Mina varmaste tankar till dig och din familj. / Svenarne

  4. Eva skriver:

    Kram Margareta ❤

  5. Nillas Hälsa & Harmoni skriver:

    Hej igen Margareta!
    Du beskriver så fint och riktigt hur olika vi sörjer. Inget är rätt eller fel. Men du har en gåva – att kunna uttrycka dig och dela med dig av det du upplever här och nu. Det är fint och berikande för oss alla. Tack!
    Kram, Gunilla

  6. Eva skriver:

    Blir starkt berörd.
    De trasiga glasögonen i din ryggsäck. ❤️
    Anar din ömhet i de orden.
    Och maten ni äter, som han har lagat.
    Kära Margareta 💜💜💜 tänker på dig och din familj, känner min litenhet att inte kunna lindra, hjälpa, trösta … min litenhet på denna jord överhuvudtaget.
    Så lite vi vet.
    Här går vi omkring och bekymrar oss över ekonomi, otvättade fönster, för många kilon, tänder som inte är tillräckligt vita, snuva och hur det blir om inte solen skiner i helgen.
    Och hos dig är tankarna hos en son som inte lever mer. En son som ska begravas.
    Vet du.
    Jag tror han är med dig.
    Hela tiden.
    Kramar till dig, och styrka, tröst och kraft.

    • beskrivarblogg skriver:

      Såg inte din kommentar förrän igår, den hade hamnat fel. Tack för dina ord, jag har bestämt mig för samma sak som du skriver, Mats är med mig, hela tiden, tack för att du också är det!

  7. Ingen ska behöva gå igen det ni nu går igenom, jag känner smärta och sorg för er skull. Inte fjärran, men bortom nära – så vackert och fint. Jag tror på änglar och då talar dessa ord sitt tydliga språk. Bortom nära men absolut inte fjärran. kram kram

  8. Eva skriver:

    Kära Margareta
    Det gör ont när jag läser.
    De trasiga glasögonen i din ryggsäck ~ det trasiga inuti dig.
    Kramar och styrka, tröst och kraft till dig och din familj!

  9. Känner med dig. Tufft, tufft. Styrkekram.

  10. Karin skriver:

    Men… nej! Men så är det tydligen. Och det är bara att … bara att tvätta, plocka, ta hand om trasiga glasögon som är så smärtsamt konkreta. Skriva. Minnas. Tänka. Orka lite till. Många varma tankar och en varsam liten tröstkram från Horndal.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s