Varje dag talar jag om för mig att Mats är död. Han är död, och jag tappar bort det någonstans där jag aldrig varit tidigare. Det spelar ingen roll om jag säger det högt, eller bara inom mig. Jag kan inte riktigt omfatta det jag säger, vill förmodligen inte – och vet att det är så. Det är sant.

Om nätterna sover jag bredvid Mats pappa, jag hör hans gråt som han inte minns på morgonen. Mina tårar rinner tyst. Än så länge. De ryms inte riktigt just nu. Jag vaknar och går ut med hundarna, ger dem mat, äter den frukost Jan gjort i ordning, läser lite, går ut igen, läser lite igen. Pratar med de som ringer, yngste sonen och en svåger som också mist sin son. Skriver inte mer än så här. Dagen går. Och småningom natten också, ett dygn till.