Jag är tom. Alldeles tom. Tomt är ingenting. Vad kan jag göra med ingenting? Nu kan jag släppa kontrollen, som om jag hade någon att släppa. Nu har jag tvättat färdigt, städat färdigt, begravt. Och det är tomt.
Jag hävdar att jag fortfarande har tre söner. Bara att Mats är död. Det känns fortfarande som om jag faktiskt inte begriper, förstår, inser, känner att det är sant. Det är lika overkligt som för en månad sedan.
Ändå är det hans kista jag ser framför mig, det står hans namn på den lilla skylten, det är hans fotografi på kistan, hans typiska min av lätt klentrogenhet – kanske inför mina/våra val av musik och dikter. Tror han skulle tyckt om Svenarne Janssons ”Tid” och Barbro Lindgrens ”Gråt inte för att jag är död”. Musiken hade han kanske slagit dövörat till för, han var inte mycket för musik. Möjligen hade ändå Björn Skifs ”Håll mitt hjärta, håll min själ” rört vid hans hjärta och hans själ. Jag vill tro det.
En sak vet jag. Han skulle ha varit glad och kanske lite förvånad över att så många som nästan 80 människor var där med oss i kapellet igår. Alla från alla olika sammanhang ville säga sitt farväl till honom. Det hade han nog aldrig trott. Hoppas ändå att han någonstans inom sig hela livet visste att vi var många som älskade honom. Igår gav den kärleken mig talförmåga så att jag kunde säga det jag behövde till honom, och till alla som var där.
Jag är tacksam för allas deltagande, tacksam för alla gåvor till Läkare utan gränser, tacksam för alla minnen och alla möten igår. Och jag är tom idag.
I morgon går livet vidare med födelsedagsfest för äldste sonen och hans hustru, som båda just fyllt 50. Vi kommer att sakna Mats, men vi kommer också att minnas gårdagen som en ljus dag, en glädjens dag mitt i sorgen. Och vi kommer att glädjas åt alla levande människor omkring oss.
beskrivarblogg 
Så vackert du skriver, Margareta. Så otroligt vackert du tänker kring allt det här som hänt dig och dina närmaste. Och så delar du med dig till oss andra som står utanför och vi blir så djupt berörda. Tack för att du gör det. Kram
GillaGilla
Tack Viveka!
GillaGilla
Bara några rader från mig, som skrev Tid. Det är en egendomlig känsla att veta att orden jag skrivit har valts att följa någon på den sista resan. Högtidligt, sorgligt, hedersamt … Och kanske – vill jag hoppas – en liten smula tröst, någonstans.
Tack för förtroendet.
Sa
GillaGilla
Det är ett förtroende som är totalt, Svenarne. Dina ord gav tröst i en stund där ingen egentligen fanns – jag tackar dig för dem. Och för dina ”inte fjärran, men bortom nära” – där är min son nu, med ditt stöd. Tack – Margareta
GillaGilla
I det mörka ser jag ljuset kring avskedet. Tack för att du skildrade den sista färden så vackert och så fyllt av kärlek från modershjärtat. Med tiden hoppas jag att tomheten byts ut mot ny kraft i den evighetslånga saknaden. Varm kram
GillaGilla
Varma kramar till dig kära Skrivmoster – kanske, säkert kommer ljuset tillbaka – men just nu lyssnar jag till Mats pappas gråt, ensam, uppgiven, tröstlös
GillaGilla
Vad bra att det blev en ljus och varm stund och att så många kom dit. Kram Bosse
GillaGilla
Tack Bosse – det blev fint, och känns gott! Kram på dig i sommaren/M
GillaGilla