Jag har en bloggtrogen syster, och kanske några lika trogna vänner. Varje dag kollar hon om jag skrivit något. Det är länge sedan nu. Ordfinnandet har inte infunnit sig. Gör det just inte idag heller, men jag gör väl som ofta, skriver ändå.

Häromsistens åkte jag till bästa vännen för att gråta.

Annars far jag utan styrförmåga mellan ledsnad och tomhet, tomt även på sorg. När jag pratar med mig vet jag att vår son är död, jag vet att det snart är två månader sedan han dog, jag vet att jag fortsätter leva och fortsätter äta, laga mat, städa, tvätta, skicka papper hit och dit, gå ut med hans hund som bor hos mig just nu, tänka att jag borde rensa rabatten. Jag vet att datum hävdar 29 juni, att det nog är sommar, att andra människor har semester, gläds åt någonting.

Vi (Mats pappa och jag) åker mellan hans hus på Djurö och ”mitt” hus på Addarsnäs. Mellanlandar ibland i Sundbyberg. Det fysiska livet är rörigt, det mentala är avstängt. För det mesta. ”Kriskurva” har jag intellektuellt pratat om många gånger i jobbsammanhang. Nu lever jag i den och inser hur klent orden beskriver det som händer människan i en kris. Jag förundras över att jag så gott som samtidigt är både rationell och fungerande och bryter ihop inombords.

Jag har återgått till ett liv tillsammans med min fd man. Vi försöker bistå varandra samtidigt som vi fortsätter leva de roller vi hade som gifta. Ibland irriterar vi oss båda ofantligt på den andra. Och ibland är vi tacksamma för att vi kan vara tillsammans i det här okända, sorgliga, nuvarande. Som kommer att övergå i något annat, småningom.

Just det här ögonblicket vill jag bara slippa alltihop. Skriva om historien, göra livet till en annan dröm. Och det går inte. Livet just nu är. Ett ögonblick i sänder.