Där är Mats. Jag fortsätter låna Svenarnes ord. Andra ord vill just inte med mig för närvarande, jag får inte till dem. Värmen är förmodligen en anledning, andra handlar om resten av livet. Mitt liv. När Mats dog blommade liljekonvaljerna, jag vet för jag skymtade dem i en backe samma dag. Nu blommar redan renfanan, står där gul och vacker i dikena. Det har gått nästan tre månader.
Han fattas oss alla. När jag är på landet hos hans pappa är han med oss överallt. I helgen var hans storebror här och fixade sådant som Mats aldrig hann göra färdigt. Hemma hos mig gråter jag över att han sparat sin dotters stövlar storlek 28, och den ”jaktjacka” hon hade när hon var liten. Samma som hans.
Hans hund finns med oss, saknar nog Mats han också, men finner sig. Och det gör väl jag med, och resten av familjen. Vi finner oss, på ett eller annat sätt. För dagarna fortsätter gå, oavsett. Och världen är full av elände och tragedier, grymheter. Mats död var onödig, den var sorglig och han dog för tidigt – men den var inte ondskefull. En olycka är inte det, krig är det.
beskrivarblogg 
Tänker på dig och skickar en varm kram. Svenarnes ord är trösterika.
GillaGilla
Tack Skrivmoster, du har så rätt – Svenarnes ord har en förmåga att ge vila och lite frid
GillaGilla
Du skriver så fint.
Kram Inger
GillaGilla
Tack Inger, gott att veta att du läser! Skön sommar!
GillaGilla
Jag tar till mig det du skriver…särskilt den avslutande meningen med att din sons död inte var ondskefull. Krig är det men inte olyckor. Kanske det finns någon tröst i det?
Kram, Gunilla
GillaGilla
Tack, Gunilla – jag tycker nog att det är trösterikt, det icke-ondskefulla, också när det gör ont
GillaGilla