Presens

Några skrivförståsigpåare på Facebook hävdar att det är svårare (än vad?) att skriva i presens, och jag-form. Är det sant även för mig? Vet inte, måste undersökas.

Jag sitter här efter en middag bestående av matjessill, gräddfil, skivad rödlök och grovt danskt rågbröd. Gott. Jag (igen) är mätt och belåten, och förstås varm. Katten är på vift någonstans, eller ligger förmodligen alldeles utslagen i skuggan kanske under vedboden. Hunden har gått in i den relativa svalkan i huset, jag njuter i de vindkårar som passerar medan solen förflyttar sig västerut.

Det är svårt att skriva över huvud taget. Kan nog inte säga att jag tycker presens och jag-form är svårare än annat.

Jag har det som vill skrivas i mig, men det är för otydligt och talar hittills med för små bokstäver för att jag ska förstå och förmå förmedla. När jag försöker läsa blir jag fort uttråkad. Idag har jag strukit gardinerna jag tidigare tvättat och hängt upp dem. Snart är allt akut genomplockat och avklarat, vad ska jag då ta mig till när jag inte kan skriva? Äldste sonen har varit här idag och tagit hand om sådant som hör jakt till, och tidigare var Mats saker. Nu är hans lilla hus i det närmaste tomt. Vi behöver skaffa två nya sängar dit, men vem orkar åka till Ikea i den här värmen. Av gammal vana talar jag om ”vi”, när det egentligen handlar om att det är Mats pappa som ska skaffa sängarna. Husen är numera hans, inte mina.

Mitt i sommaren och solen och den tropiska värmen oroar jag mig för mörk höst och vinter. Oroar är kanske att ta i, men vill inte. Inser inte hur det ska fungera för min fd man att vara härute så länge som han kanske vill, om jag inte vill vara här. Och hur ska det bli till vintern? Visserligen kan han alldeles utmärkt bo ensam i Sundbyberg, men om han vill åka någonstans behöver han ha någon som kan köra hans bil. Jag är en usel vinterbilförare, har alltid varit.  Snacka om att ta ut bekymren i förväg, denna otroligt varma julikväll…

Jag kanske också inser att sorg och elände kommer att hinna ikapp mig någonstans. Vill inte bli upphunnen. Vill inte bli så ledsen att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Vill inte. Vill skriva, vill vara annanstans med bara mig som sällskap. Vill inte ha krav som jag vet med mig att jag bör leva upp till. Inte ens mina egna. Vill nog bara vara liten och ynklig och tas om hand av någon därtill lämpad människa. Förmodligen är det därför jag sätter igång att storgråta så snart jag träffar bästa vännen och kramar henne.

2014-07-22 08.43.44

De här två struntar i alla bokstäver, oavsett form. De försöker enbart bestämma sig för att det är ganska OK att vara så här nära varandra.

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s