Skrivande människor – och jag

Läser om hur Nora Roberts skapar en roman på 45 arbetsdagar, disciplinerat, men utan särdeles research om jag begrep det hela. Hon åker inte ens till Montana när hon skriver om Montana. Eftersom hon säljer otroligt bra blir timpengen förmodligen mycket acceptabel…

Svenska författare diskuterar om man kan leva på att ge ut e-böcker. Jag undrar om de flesta svenska författare alls kan leva på att ge ut böcker, om de kan få förlag att ge ut deras böcker, om de själva kan ge ut sina böcker. Tror att många skriver för att de vill och måste. Inte för att leva på skrivandet. Kul för de som kan det.

Ibland kan jag säga mig att svenska är ett så litet språk, det förstås av få människor relativt sett, och läses förmodligen av ännu färre. Så varför skriva på svenska. För att det är det enda språk som är mitt, för att det är där jag kan bli så exakt nyanserad som jag vill vara, för att jag inte behärskar t ex engelska som en infödd. Än mindre franska och andra sk främmande språk.

Jag har inte kravet att jag ska kunna leva på att författa och ge ut böcker. Men jag vill gärna att många läser det jag skriver. Det lär inte bli så, så länge som bloggen är det mitt enda medium, vid sidan av Facebook. Eftersom jag är pensionär överlever jag utan att mina skriverier inbringar någonting. Men det skulle glädja mig mycket om jag ibland tjänade någonting på det jag skriver.

För att det ska ha ens en teoretisk chans måste jag släppa ut mina ord i friheten, ut på marknaden som redan är fylld av andra skrivande människors berättelser. Jag måste dit och tala om att jag också finns, att mina tankar är satta på pränt och kanske läsvärda, av andra än min kära syster och några trogna läsare. Jag måste skriva och ge mig hän, strunta i min egen kritiska röst som säger att ”vad håller du på med”? Den där inre rösten som hela livet varit och är så stark att den får alla andra röster att bli svaga och nästan ohörbara.

Och just nu finns där ytterligare en inre röst som säger åt mig att inte skriva alls, att jag behöver sörja i stället. Vara ledsen, gråta och klaga. En av mina söner är död. Gråterskor fanns förr i vissa kulturer, tror inte de var svenska. När jag var i Frankrike för flera år sedan och just hade läst om terrordåd i Israel med lemlästade människor – och ställdes inför utmaningen att ensam sjunga länge inför några andra i en grupp. Då blev det småningom, efter alla svenska psalmer och barnvisor som jag kunde komma på, en klagovisa. Mitt språk var ingens och allas, mina tårar och tårarna hos de som lyssnade var allas våra tårar. Då kunde jag uttrycka sorgen, skräcken, uppgivenheten, det slutgiltiga i döendet. Nu kan jag det inte. Ännu.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s