Tomrum

Tomrum är ett konstigt ord. Rum för tomhet, rum som är tomt. Är det ett rum då? Jag förstår mig inte på just någonting för ögonblicket.

Min son är död, det vet jag och påminner jag mig om, flera gånger om dagen. Vi (jag) pratar antagligen mera med varandra nu än när han levde – om man nu kan tala om ”varandra” när den ena parten inte alls kan prata längre. Att han lämnat ett hål efter sig kan jag också på sätt och vis förstå, han finns inte längre, det är tomt, han fattas oss. Och jag accepterar det, också när det gör ont.

Det andra tomrummet i mitt liv förstår jag inte alls. Den man jag kallade ”mannen min” och ”min älskade” är inte död, annat än för mig. Han lever sitt liv utan att jag vet någonting om det, vi har pratat kanske 10 gånger (högt räknat) sedan 9 mars. Då när han svarade ja på min fråga om han ville att det skulle vara slut mellan oss. Jag hade ju sett hur han tagit med sig alla sina kläder från mitt hus, städat ut sig. Kanske omedvetet.

Han var med på Mats begravning, jag pratade med honom i telefon häromdagen om en bok jag sålt på Bokbörsen, hans bok, i hans hem. Och han ringde på min namnsdag, jag satt ute i Botaniska trädgården i Uppsala med mina systrar och hörde dåligt i telefonen. Till slut fick han skrika ”grattis på namnsdagen” – det var hans ärende. Tack, sade jag som aldrig brytt mig om namnsdagar.

Det jag inte förstår är hur det går till att radera varandra som vi tycks ha gjort, nu, slutgiltigt. Som om vi aldrig levt tillsammans. Vi har gjort slut vid andra tillfällen genom åren – och när jag tänker tillbaka var det nog så här också förrförra gången, då när jag spelat bort massor av pengar och talade om det… Även för ett år sedan, eller är det två år – när han skjutsade mig hit till min bostad och åkte härifrån. Utan samtal om vad som pågick.

Det är inte enbart han som inte pratar om vad som händer. Jag har också konstigt svårt att formulera mig. Det blir stumt mellan oss. Vi har ingenting att säga varandra.

Jag vet att jag saknar det jag trodde att vi hade tillsammans. Jag inser också att jag inte tror på att vi kan skapa någonting gemensamt igen, en gång till. Jag kan sakna prat och skratt, och tokiga infall. Jag saknar inte hans totala egocentricitet, som inte rymmer någon annan och som jag accepterade som en del av honom. Jag saknar smekningar, kramar, sex. Någon att dricka bubbel med och fira att det är måndag. Jag kommer förmodligen inte att spela canasta mera. Eller göra i ordning sniglar från ”scratch”. Eller äta ostron. Att äta ostron ensam gör ensamheten plågsam. Det är den inte hela tiden, ofta är den vilsam. Just för ögonblicket är jag inte ensam så ofta som jag vill.

Jag får lite ont i magen när jag funderar över om alla våra år tillsammans, allt vårt gemensamma liv, bara var en vilja att tro sig vara älskad, och tro sig älska. Det känns eländigt att vid min ålder inse att jag faktiskt inte har en aning om vad kärlek är. Men däremot kunskap om vad kärlek inte är. Jag vill ha kärlek, igen höll jag på att skriva. Jag vill älska och smeka och smekas, jag vill ha sex och uppleva orgasmer. Känna hud mot hud, värme, svett, andedräkt. Sköta om och bli omskött. (Ännu behöver jag inte bli  omhändertagen helt och hållet, men jag vill ge och få omtanke och omsorg.)

Och livet det pågår, dag för dag. Det är varmt eller det är mindre varmt, det åskar och ösregnar eller är så torrt att all växtlighet dör. Juli blir augusti, blir september etc vare sig jag vill det eller ej.

 

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i då- och nutid. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Tomrum

  1. Svenarne Janssson skriver:

    Är det vad som händer när man blir gammal? Liv som kom och gick. Gemenskap och närhet, som inte längre är. Många minnen, lite nutid. Mycket då, inget nu. Men tiden är obeveklig- vi måste vistas i den. Göra livet hanterligt, efter bästa förmåga. Klarar vi det? / Sa

    • beskrivarblogg skriver:

      Ja, vännen min, vi klarar det. Problemet är att inte enbart överleva, men leva. Vi får streta på så länge vi kan, Kram till dig, du finns där och du pratar med mig – det uppskattar jag/Margareta

  2. Nillas Hälsa & Harmoni skriver:

    Jag beundrar ditt mod att skriva ned dina innersta tankar och känslor. Din ärlighet kan vara besvärande för några och befriande för andra. Du befinner dig mitt i en sorg – ja, egentligen är det väl flera sorger!? Att komma till insikt om hur man har levt sin liv kan skapa olika känslor. Alla inte lika bekväma. Att komma till insikt är en bra början till något nytt, det är först då som man har förstått ”orsak och verkan” och är mogen att ta nästa steg.
    För det mesta ska vi blicka framåt och lämna det gamla bakom oss, men för att kunna göra det, behöver vi också se lite i backspegeln. Av allt det vi lämnar bakom oss, behöver det inte vara av ondo. Är det inte alla erfarenheter som får att växa hur ont det än gör?
    Allt gott till dig!
    Kram, Gunilla

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack Gunilla – i kväll var det en sådan kväll – och säkert är min öppenhet svår för några. Flera sorger, visst är det så – och ingen sorg eller det som föregick är bekväm. Insikter har jag aldrig begripit mig på, trott mig ha, tappat bort. Men jag är glad att du läser det jag skriver, och önskar dig allt gott tillbaka – du är en god lyssnare! Kram, Margareta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s