Vind bakom ryggen. Mitt i skogen fläktar det skönt, sitter i solen och temperaturen är lagom, nu när klockan snart är 6 på eftermiddagen. Tänker på branden i Västmanland, nära de trakter där jag och min älskade bodde några år. Den gården finns kvar, många andra är borta.

Jag är på landet hos fd maken, Mats (och övriga söners) pappa, yngste sonen är också här. Eller nere vid insjön och tar ett dopp just nu. Försöker skriva, men inser (talar om för mig) att jag behöver mera ensamhet för att det ska fungera. Borstar Rösti, Mats hund, en vända till i stället, han fäller varje dag mängder av sin tjocka sibiriska päls. Minsann, katt, är annanstans.

Han som tidigare var mannen min är på sjukhus. Kanske är det inget överhängande, kanske är det hans mediciner som ställt till det. Glad att han är där han kan tas omhand. Han har tråkigt. Vi har pratat med varandra varje dag sedan i början på veckan när han ringde och kanske skulle åka in. Åk, sade jag.

Parallellt har fd maken och jag varit på Ikea och beställt sängar mm till det ”lillhus” som Mats rustade upp. Leverans om en dryg vecka.

Sonen min, det gör ont att du inte är med oss, fysiskt. På fredag fyller din dotter år och du fattas då också. Någon frågade mig häromdagen om Rösti verkar vänta på dig. Jag svarade nej. Vet inte, tror kanske inte, hoppas inte. Han verkar vid gott mod, äter och gör det han ska. Just nu sträcker han upp nosen i vinden och ser tämligen extatisk ut. Vikande värme gillar han. Liv i alla former fortgår utan dig, min son. Och du finns överallt härute, i vedboden, på den nya altanen vid lilla huset, i rådjurssmåbitarna i frysen som jag idag kokat till hundmat. I matborden till rådjuren som nu får stå tomma nedanför husen. I all veden. Överallt, all tid.

Jag läser en väns ord om sin mors död, äntligen. Hur han kanske kan försonas med det som var svårt när modern levde och inte var som han önskat att hon skulle vara. Lättnaden som nästan är plågsam, och sorgen. Samtidigt.  Jag förstår vad han pratar om. Känner igen både sorg och lättnad. Min lättnad handlar om den frid jag bestämt mig för att du har nu. För egen del är jag konstant omtumlad, bokstavligt talat kastad mellan klentrogenhet och klarsynthet. Och ledsen, så ledsen.