Tre månader, en sommar har gått. Fort och långsamt, flera tidsrymder i en och samma. Och hela tiden, all tid, är du död.

Jag skyller min o-lust inför skrivandet på dig. Det är inte olust, men just heller ingen lust att skriva. Orden får letas efter, dras fram och tvekas ner på skärmen. Inget flöde precis. Varje morgon vaknar jag och påminner mig. Ibland med gråten nära, ibland med total oförståelse. Hur gick det till? Hur kan en av mina söner vara död? Jo, jag tror att jag vet vad som hände, men det är ändå obegripligt, det går nästan att glömma bort. Åtminstone ett ögonblick.

Jag försöker ta mig ur de förlamande tankarna, borstar din hund, bor hos fd maken och städar hans hus, tvättar, lagar mat, distraherar mig. Och du är där som en både välkommen och ovälkommen närvaro. Det ovälkomna handlar om att jag skulle vilja vara ifred en stund från tankarna på dig, vila ett tag, ensam. Jag får för mig att det är du som kommer bort över stigen när några grenar rör sig i ögonvrån. Jag trängs med dina fiskespön och verktyg, försöker få ordning i diverse kaos av skruv- och mutterkaraktär. Din målarjacka får hänga kvar på en krok vid ytterdörren. Huset du renoverade ska få nya sängar nästa vecka, och fönsterlisterna ska målas en gång till. Du är här, fast inte.

Jag är också här, fast inte emellanåt. Kanske är det sorg som gör det den ska, låter tiden gå och någon sorts läkande komma. Kanske är det min egen död som är så mycket närmare nu, när du är borta, sonen min.