Sitter på altanen i ljum sydvind, solen skiner och molnen är lätta, himlen mest blå. Tänker på sonen som inte får uppleva den här dagen eller några dagar alls, mera. Eller så gör han det, fast utan att vi vet, vi kan bara fantisera och hitta på det som kanske gör oss lite gladare. Vi är jag och hans pappa, säkert också hans dotter. Och andra som älskade honom. Jag sväljer gråten stup i ett. Idag har vi städat inne i det lilla huset där han bodde det sista året. Nu finns han där enbart i form av diverse fiskeprylar på en hylla ovanför sängen, jakttidningar på en annan hylla, och knäskydd till arbetsbyxorna.

Har ingen ro i själen, ingen ro i kroppen heller. Läser förstrött, kollar FB lika ointresserat. Ids inte jobba med mitt eget manus. Skriver ingenting. Oroar mig för en pyramidal elräkning från husvärden som aviserat att den äntligen kommer (efter drygt ett och ett halvt år). Borde vara hemma hos mig och städa bland alla böcker. Och plocka in allt som fanns i skrubben som jag tömde innan jag for därifrån. Rörmokaren skulle kolla varifrån den otrevliga lukten kommer och behövde utrymme. Sonens tidigare rum är nu fullt av diverse…

Morrar åt fd maken, försöker bidra till bouppteckningsgörandet, skickar frågor hit och dit, väntar på svar. Somnar och vaknar. Somnar ibland om, ibland inte. Vaknar utan att riktigt vara med i världen ändå. Ser en citronfjäril och blir lite glad. Hör fåglarna som talar om att Minsann (katt) är i antågande. Rösti (hund) ligger bakom stolen, ska snart ut och gå en vända. Oroar mig för honom också, hans ben vill inte riktigt som de ska – han börjar bli gammal och stel i lederna. Kan dock fortfarande springa både fort och långt när han någon gång smitit över skogen (och återfunnits per bil).

Har röstat.