Finns det någonstans där alla borttappade ord förvaras? Man kan ju tycka att mina saknade ord skulle finnas i min hjärna, men just för närvarande har de rymt. De gillar inte mitt sällskap, det gör inte jag själv heller, Jag är inte rolig, eller ens trevlig, bara tämligen lättirriterad och ofokuserad, glömsk och låg. Oskrivande.

Inte ens sorgen gör lika ont längre. Den surrar i mig, den väller upp ibland, blandas med andra sorger. Jag kommer ihåg min sorg, som häromdagen när bästa vännens ena hund fick dö. Det var rätt beslut, och jag grät. Grät i vetskapen om att Frankie inte kan trösta mig längre, som han gjort så många gånger. Kanske kan minnena trösta lite, som när jag pratar med sonen min. Jag får klappa både honom och Frankie i andanom.

Fortfarande är jag nog som en enda total tandläkarbedövning. Just ingenting känns, I alla fall inte som det brukade, en gång för länge sedan eller alldeles nyss, eller för snart fem månader sedan. Mannen som ibland är min syr just nu i en hängare i min morgonrock. Utanför huset lyser solen, det nya stallet växer upp, det gamla trädet vid grindhålet släppte stora döda grenar i helgens blåst. Tvätten som fick hänga över natten är torr nu.