Louie sover en stund bakom min stol. Vi har varit ute på en morgonrunda och vi har båda ätit frukost. Vattnet på sjön krusas av vinden, himlen är disig och solen gömmer sig.  Jag åker till fd maken med det lånade modemet, glömmer ta med ättika till chutneyn, åker till affären och handlar, lämnar en bok. ”Hem” igen, rastlös. Gör inte chutney idag, läser ett par sidor, lägger boken åt sidan, kollar FB och mejl, någon har beställt en barnbok, möjligt korrekturuppdrag på gång. Läser lite igen, äter tidig middag (inser att jag ofta gör det när jag är ensam), fortfarande rastlös.

Läser det brev jag skrev till gud, fem månader innan vår son förolyckades. Gråter. Läser det jag skrev om bilfärden till sjukhuset när jag visste utan att veta att han var död. Gråter. Ser på ett fotografi och blir lite glad åt att han ändå var med oss så här länge. Och åt att hans liv var gott, också. Nu ökar vinden därute, löven släpper taget och faller.