Ordet ”skamfilad” dök upp i mitt huvud i morse. Varifrån kommer det? Att det innebär medfaren, sliten, kanske lite sjaskig trodde jag mig veta. Wikipedia meddelade att ordets ursprung är sjöfart – ofta använt om tåg etc som av fartygets rörelser gneds och gnuggades mot vartannat och medförde slitage.
Rykten kan också vara skamfilade – här blir slitaget mera bildlikt, nött av för mycket o-bra.
Och jag tror att jag känner mig skamfilad ibland, när jag glömmer hur bra och OK och vacker jag är. När jag mest undrar vem den där trötta och ledsna kärringen i spegeln är, hon med fåror i ansiktet och tomma ögon. Då är det jag själv som står för filandet, och skammen. Och då gäller det att mota Olle i grind (undrar vem den ursprunglige Olle var, som inte fick komma in, någon som vet?) – och skrämma bort både skam och annat elände. Det kostar för mycket sparsamt förekommande energi att hysa sådana intränglingar.
beskrivarblogg 
Du ÄR bra, OK och vacker! Inte filad alls! Kram!
B.
GillaGilla
Syskonkärlek i dess bästa bemärkelse! Tack och stor kram i regnet…Margareta
GillaGilla
Så slog du huvudet på den skamfilade spiken på plats. Med ett enda slag, tolv rader max.
Hatten av för en berättare med särskild känsla för nyanserna. Kram / Sa
GillaGilla
Om jag hade en hatt skulle den åka av för dig, du gode självförtroendeförstärkare och trogne läsare! Stor kram i kulingblåsten här på Överby där jag hundvaktar någon dag till – hoppas det är vackrare väder i Sundsvall!
GillaGilla