Syrran noterar att jag inte skriver. Och pratar om katarsis i skrivandet – jovisst är det så. För ögonblicket vet jag inte riktigt varför det inte blir något skrivande. Kanske handlar det om att jag inte säger mig ha tillräcklig ro där jag i stunden befinner mig. Ofta är jag på väg mellan mitt hem och fd makens sommarhus, där vi båda tillbringar mesta tiden. Vi är ömsesidigt beroende av varandra, jag får använda bilen och han behöver någon som kör och fixar sådant han inte längre klarar. Idag t ex har vi gemensamt tömt mulltoan och grävt ner innehållet i det gamla potatislandet nedanför husen. Att innehållet var något blötare än vi trott kan väl räcka som beskrivning.

Nu vilar hund och katt och man, jag har gjort en något märklig äppelkaka (hade inget bakpulver så det blev en variant med vispat ägg och socker och Crème Fraiche, plus kanel, ett Arla-recept) – vi får väl se vad den smakar som efterrätt till ugnsrostade potatisklyftor och dito tunna revben småningom. Gårdagens middag var wienerkorv, fantasin och orken förslår inte varje dag.

Jag vet att trattkantarellerna några meter in i skogen väntar på mig, men de får stå där till i morgon. Snart ska jag göra mig en Dry Martini utan citron (glömde köpa, har heller inga oliver) och läsa vidare i ”Monsoon” av Wilbur Smith – farliga seglatser och dödliga pirater och engelska hjältar blandat med någon mera vardaglig gubbe, tillräcklig verklighetsflykt  därtill på engelska. Det behöver jag just nu, och inte ens jag läser ut den boken idag. Den räcker åtminstone i morgon också.

Jag lovar, det är äpplen, inte falukorv!