”Mellan 55 och 60”

Mitt Sim-kort i fd makens modem – löser problemet med internetuppkoppling för ögonblicket. Telias support och jag kom efter sex chattsamtal, flera timmar och fruktlösa försök hit och dit fram till att modemet nog är trasigt. Det trodde jag innan jag chattade…

Jag och grannfrun har baxat ner hennes gräsklippare i källaren och flyttat tungt bord in under tak i uteduschen, där hamnade också stora blomkrukor med mera. Nu är hon och sommarhuset rustade för vintern.

Kålpudding har jag utlovat till middag idag, men än får tillagningen vänta några timmar. Anna Bergenströms recept är oslagbart, du fräser vitkålen och löken och blandar alltihop i köttfärsen. Inga hårdnande lager av köttfärs mellan kålbitarna längre, men ljuvligt saftig och god kålpudding. Kåldolmar har jag slutat göra för länge sedan (om jag ens gjorde dem då).

Läste i Karin Englunds blogg (http://www.karinenglund.com) om hur hon gör fotoalbum av alla de bilder som samlats genom åren, och hur många av bilderna saknar både namn och tidsangivelse. Hon – och jag/vi – har fotografier i högar, men bara några få album. Karin beskriver också hur det tar tid, ibland blir hon sittande och minns. Det känner jag just nu att jag inte vill, jag blir gråtfärdig bara jag tänker på att minnas, mina barn som små, Mats som liten och större, och innan han dog. Fotoalbumen får vänta, på mig eller någon annan.

 

Karin satte fart på mina tankar också häromdagen, när hon skrev om Tomas Lappalainens bok ”Mellan 55 och 60”. Om jag förstod henne rätt handlar boken om bilden av ”äldre” och hur den är olika i Sverige och annanstans. Jag som är mellan 70 och 75 flinar åt att vara ”äldre” vid 60, men jag tror också att jag kommer ihåg att det var lite skrämmande. Nu skrivs det mer eller mindre roliga böcker om hundraåringar och rånande äldrebo-ingar – och inget av det känns som om det har med mig att göra.

Jag tänker oftare än förr på döden. Beror det på ålder eller på att vår son dog för ett halvår sedan? Kroppsliga tillkortakommanden blir flera och mera påtagliga – på grund av ålder eller på grund av för mycket sittande framför datorn? Rimligen är framtiden kortare än dåtiden, det vore fasansfullt annars. Inte vill jag bli hundra år och uppvaktas med tårta av kungen, som jag för övrigt gärna avskaffar. Gud nåde den som kallar mig ”pigg, kry eller rask”, eller för den delen pensionär eller ”äldre”. Gillar inte etiketter av något slag, och ovanstående får mig att bli knottrig av irritation. Glömsk måste jag medge att jag är, glömskare än förr – ålder eller stress? Väljer för ögonblicket att tro på stress, som möjligen kan bli mindre med tiden.

Osynlig som kvinna efter en viss ålder, visst är det så. Det kan nog handla lika mycket om kvinnan själv som om de män som inte längre ser henne. Ensam kvinna på krog i Sverige lär inte vara så kul, undviker den erfarenheten av olika skäl. Men en av de vackraste kvinnor jag visste – när jag själv var betydligt yngre och i alla fall mindre skrynklig än nu – var Viveca Lindfors, på gamla dar.

viveca

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”Mellan 55 och 60”

  1. Svenarne Jansson skriver:

    Osynlig som kvinna efter en viss ålder, skriver du. Det är nog så sant, och kan nog utvidgas till att vara osynlig som människa, efter en viss ålder. Det krävs mer av indignation, känsla, glädje, motivation och jävlaranamma för att bli sedd och hörd. I måste man ta, för att bli sedd & hörd som gubbe – eller gumma. Och kanske är det i sin ordning – alla här vi väl våra bäst-före datum.
    Om Viveca Lindfors tycker vi lika …

    • beskrivarblogg skriver:

      Kära gubbe – du har så rätt, människa handlar det nog ofta om, och det kanske än mer i yngre dagar när könet möjligen skymde sikten för alla inblandade… ”I måste man ta” – den formuleringen gillar jag, och ibland tar vi väl i både du och jag, på våra egna sätt. Kram på höstsöndagen som faktiskt är lite varm här, runt 10 grader./Margareta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s