Frost i natt, sommar häromdagen. Vädret är ungefär som jag själv, upp och ner. Solen utanför fönstren gör att det är aningen mera upp för ögonblicket.

Syster min talade om ”en droppe i tidshavet” och avsåg mina två maratonskrivande novembermånader. Det är sant, och jag gillar uttrycket. Känner mig själv som en droppe, som snart försvinner bland alla andra droppar. En del droppar plaskar mera när de landar, andra märks nästan inte. Landar? Är det det man gör, när tillvaron upphör?

Jag hamnar i döden, hur jag än vänder mig. Just nu är det inte så sorgligt, mera konstaterande. En vän våndas inför Allhelgona-helgen med kyrkogårdsbesök och tända ljus – och all saknad och allt som inte blev, förmodar jag. Just den här helgen har aldrig betytt något för mig, jag har snarare känt det som att då ska jag i alla fall inte gå till någon kyrkogård och sätta en ljungkruka på någons grav. Har aldrig gillat ljung heller. Jag har varit vid Mats grav ett antal gånger, utan blomster. Föräldragraven är numera enbart en sten med årtal och namn, lika är det med mormors/morfars/mosters grav. Det är inte där de finns. I den mån de finns så är det i mig och i de som kände dem och älskade dem en gång.

Dagen idag ska ägnas åt att köra grus i skottkärra, från högen nere vid vägen upp till huset. Rösti (hund) har grävt en djup grop vid altankanten, den har jag fyllt med sten och nu ska grus dit också. Han får hitta nytt ställe att gräva på, det här hålet är farligt lätt att kliva fel i. Lite jord ska också läggas ut där vi tagit bort stenplattor. Kålpudding till middag småningom, med hemkokt lingonsylt – känner redan nu att jag är förtjänt av det.