Läste nyss om ett boksläpp, där författaren tagit en bild varje dag under ett helt år och skrivit en text till, för att ”nu skulle dröja lite längre innan det blev varit” – min slarviga omskrivning. Det jag grunnar på är målmedvetenheten och envisheten som väl må ligga bakom ett sådant verk. Hur i all världen är det möjligt att vara så disciplinerad? Beundransvärt, oavsett resultatet kan jag tycka (som inte är sådan). Tyvärr noterade jag inte titel och författare och Facebook har redan ändrat flödet, så jag kan inte kolla.

Kroppen är trött nu, har skottkärrat grus och krattat ut det och jord där det behövdes. Så får det duga utanför huset tills det är vår igen, för det blir det väl någon gång.

Är inte riktigt lika trasig idag som häromdagen. Varför humör och tårar och sårbarhet svajar som de gör kan jag inte riktigt klara ut. Sorg är inte linjär, min sprattlar hej vilt och gör mig ibland så trött på att vara just sorgsen. Om inte annat så är det trist att vara nedstämd, nedslagen, nere – ni hör hur kul det låter.

Läser lite i Ranelids ”Tusen kvinnor och en sorg” och vet inte om jag gillar den eller inte. Språket är förföriskt, men det är något inom mig som stretar emot än så länge. Kopplar av med att i stället läsa ”Den oändliga historien” av Michael Ende. Och träna sudoku, extra svårt, i SvD – DN har gjort om sitt sudoku och det är numera inte kul alls.

Jag är tacksam och glad för alla som hör av sig när jag hävt ur mig lite akut ledsenhet. Ni ska veta att era hjärtan, kramar och kommentarer hjälper mig. Kanske är det er förtjänst att jag är lite gladare idag!!