I november för ett år sedan levde vår son. Jag var mycket orolig för honom, pratade med honom, pratade med ”gud”, och med socialtjänsten. Det senare fungerade till slut, och han tog kontakt med dem. I november i år är han död, i en olycka på landet, utan att alkohol var inblandat. Var eventuella högre makter höll till den 12 maj i år vet jag inte – här var de inte.
Nu försöker jag få ordning på mitt eget inre kaos. Större delen av tiden sedan dess har jag och hans pappa, min fd man, tillbringat tillsammans. Vi har ordnat med sådant som skulle ordnas med, och nu är det mesta avslutat. Allt myndighetskommunicerande är färdigt, bara Mats personliga saker återstår att hantera, tillsammans med hans dotter och hans bröder.
Sorgen är inte avslutad, den är tjatig och påträngande. Tårar och bottenlös ledsnad kommer utan förvarning, när som helst och hur som helst. Den är trist. Den täcker allt annat, utom i få välsignade ögonblick. Den gör mig otillgänglig för andra människor. Den passiviserar och förlamar. Den gör ont.
De som vet säger att den blir annorlunda med tiden. Det hoppas jag. Jag har sörjt föräldrar och syster, andra både vänner och släktingar – men ingenting liknade detta. Det här är okänt land, och jag har aldrig haft någon karta för den här livsresan. Min syster har gjort den, men den här är min. Och det är annorlunda. För alla vi som älskade honom är det olika, sorg går inte att beskriva med några få ord eller begrepp. Det, åtminstone, har jag lärt mig nu.
Precis så är det. Sorg går inte att beskriva med några ord eller begrepp.
Hur som haver, så är du vacker! Du har ett ansikte som speglar att du har levt. Det gillar jag 🙂
Bamsekram
Tack du även vackra – hoppas du får en fin helg, med minnen och sorger och liv och död. Krama Bamse och Lennart (om du kan och vill) – kram till dig från mig!
Dina skrivna ord känns innerliga och varma. Sorgen tar sin egen väg och hur det är att sörja ett barn, går nog aldrig att förstå för den som inte varit där. En vänskapskram får du från mig. ❤
Tack för din vänskapskram kära Signhild – den värmer, liksom vetskapen om att du finns där neröver och läser det jag skriver/stor kram tillbaka
Hittade din sajt via Maskroskvinnan och den award du skänkte till henne. Kramar om dig extra mycket när jag läser dessa sorgsna ord. Att förlora sitt barn måste vara som en del av sig själv gissar jag/ kram
Ps Det kommer upp ett felaktigt alias för mig som inte gäller nu (vintervit55) Här hör jag hemma http://spanaren55.bloggplatsen.se
Hej och tack för att du läste, och kommentrade – och stort tack för din kram. Den värmer/Margareta
Fina Margareta ❤ Du är värd all världens kramar. Tänker på er sorg nu.