känner igen

Vi känner igen varandras kroppar, också när vi inte känner igen den egna. Händer och läppar minns, kanske ser de bortom det påtagligt närvarande. Den här skrynkliga kroppen hävdar att den är min, liksom din är din.

Att bli gammal är svårt att begripa, mäts ofta i ”orkar inte längre”, ”kan inte”, ”kommer inte ihåg”. Min hjärna förstår inte att det är jag som är gammal, och du. Den får acceptera utan att förstå, tala om för sig att det är sant. Kvinnan i spegeln är jag, och du är fortfarande du. Inuti. Vi är vi, ett tag till. Var för sig, och med varandra.DSC02683

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till känner igen

  1. Verklighetsstark lyrik som gör jobbet!. Margareta Börjesson i sitt esse. Har du material nog till ett poesimanus? Kör!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s