”Kamratlig kritik”?

Ord 0. Så står det längst ner. Nu är de10. Det här är ett bra bevis för att ”nu” egentligen är över innan det existerar. När jag skriver något är det som var nu alldeles nyss, borta.

Vad håller jag på med? Trycker ner tangenter, formar ord, låter fingrarna vila, stirrar rakt ut i luften. Ser katten och fd maken komma ut ur rummet. Reser mig för att börja göra frukost.

 

Börjar på ny kula. Varifrån kommer det uttrycket? Wiktionary ger mig genast ett svar:

Kula är ett parti i vissa spel, där insats göres, t. ex. i kille. ”Jag vann första kulan” sägs det i spelet. Börja på ny kula är samma som spela på ny kula, efter ny insats. [1] Kulan är också beteckningen för den skål vari de spelandes insatser samlas. Denna kul-skål var ofta tillverkad av en utväxt på en trädstam.

Förklaringen verkar rimlig. Låt mig se vad den här kulan omfattar.

Läste nyss Stig Larssons (i Aftonbladet) nedgörande recensioner av två nyutkomna deckare, ”eller kriminalromaner som det så fint heter” – där han avslutar med att hänvisa till tidiga kommunistiska år då han lärde sig uttrycket ”kamratlig kritik” och hoppas att författarna ska uppfatta hans ord så… Kanske är böckerna tråkiga och klent hopkomna, men särdeles kamratlig tycker inte jag att hans text var (vad nu kamratlig kritik månde definieras som). Eller är det hans uppfattning att de här författarna borde kunnat bättre, som är kamratlig?

Här kan jag inte låta bli att lägga in Wiktionary´s definition av ordet ”månde” (som Word stryker under som felstavat):

månde

  1. (ålderdomligt)skulle kunna (hjälpverb)

Grymta månde grisarna, om de visste vad den gamle galten lider. –Ragnar Lodbroks saga

Användning: Månde är ett hjälpverb som bildar preteritum konjunktiv, en verbform som uttrycker något som kan hända eller kan ha hänt (presensformen av konjunktiv utrrycker däremot en önskan, begäran, i vissa fall en befallning samt något som kan stämma om man berättar något som någon annan berättat etc.)

Etymologi: Presens och preteritum är kvarlevor av det fornnordiska hjälpverbet munu, som finns kvar på isländska och där mest är motsvarigheten till svenskans hjälpverb ska (skola)[1].

 

På torsdag är jag bland många andra inbjuden till adventsmys på förlag. Tackade ja när jag kände mig aningen mera social än just nu. Antagligen skulle ingen ens märka om jag inte kom dit, men så gör jag inte. Och tacka nej vill jag inte en gång till, har redan förbrukat den möjligheten vid tidigare tillfälle när lusten tröt. Det är långt till torsdag. Och jag behöver möta nya människor, särskilt när jag inte riktigt vill.

Borde skicka min gamla Nokia-laddare till ena syrran innan hon åker till London igen. Det är där hon använder sin gamla telefon. Skriver upp på lapp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s