Första advent, värmeljusen är tända. Kokar potatis att stuva till den gravade laxen och middagen. Minsann surar för att hon inte får gå ut, hennes sår ser hyfsat ut – men vi åker nog till veterinären i morgon för säkerhets skull.

Väderlekstjänsterna säger att det varken regnar eller snöar här idag. Just nu kommer ändå något vitt ner från himlen, undrar vad det kan vara. Hittills har jag alltid kallat det snö, möjligen regnblandad snö, men snö…

Det är för mörkt, ute och inne. Flera ljus och lampor. Har just tittat på SVT Play och en film av Gotham Chopra, om och med fadern Deepak Chopra. Fint, kärleksfullt och lätt spefullt porträtt av en ikon. Mycket mänsklig sådan, med allas våra egenskaper – både de som är lätta att tycka om och andra.

Halvsovande funderade jag i morse på det år som snart är slut. Överlevt, det har varit ett år att överleva. Jag inser ju att det var sommar, och att den nog också var varm och vacker som somrar kan vara. Vet inte att jag märkte det, minns det inte. Kommer just inte ihåg när jag gjorde vad. Den 12 maj dog vår son. Den 12 juni begravdes han. Det minns jag. Och jag behöver inte minnas sorgen, den lever i mig, lite mindre överväldigande än nyss. Ibland glömmer jag att han är död. Tror ett ögonblick att jag tagit fel, att han kommer där på stigen. Kanske gör han det, men död är han.

Det här året 2014 är ett år jag vill sudda bort från tidräkningen. Kommer att tänka på David Grossman, israelisk författare till ”På flykt från ett sorgebud” och ”Fallen ur tiden”. Jag vill att 2014 ska falla ur tiden, som hans son, som vår son.