Hon läste meningarna flera gånger. ”Vad är det för fel på dig? Vad har du varit med om?” – enligt tidningen var det så Johnny Depp förberedde sig för nästa roll. När hon ställde frågorna till sig själv var svaren inte enkla och snabbt sammanfattade. Det som var fel var kvickt avklarat, mest fel är hennes spelberoende som fortfarande skaver i henne. Fel, fel, fel.
Nästa fråga låter som om den vore en förklaring till ”felet”, en orsak. Det får hon sig inte att tro. Ingenting i hennes liv förklarar varför hon skulle tappa kontrollen över sitt casinospelande på internet. Det började som ett sätt att hitta lite spänning i vardagen som tämligen sysslolös pensionär – det slutade med katastrof. Eller slutade är för mycket sagt, det kommer aldrig att sluta – lusten att testa igen finns ständigt där. Den slåss hon med varje dag.
Så vad har hänt henne i livet? Kanske dags att summera nu när hon fyller 73 nästa gång, om ett par månader. Yngsta syrran har just ställt sig i kö för ”trygghetsboende” och hoppas hamna där i sällskap med de nuvarande grannarna. Hon själv har ingen avsikt att ställa sig i någon sådan kö, inga grannar hon vill vara så nära heller. Egentligen är det nog så att hon undviker att tänka på den tiden när hon inte kommer att kunna leva ensam som nu. Hon är inte där än, och hon vill inte dit, ens i tanken.
Vad har hon varit med om? Som har format henne, skapat det som blev rätt och det som blev fel? Utan att hon längre ältar barndom och uppväxt är det där hon hamnar. Hon har slutat försöka förstå, har slutat anklaga någon för någonting – men just ingenting i livet är fortfarande lika levande för henne. Inte så att hon kommer ihåg långa sekvenser med detaljer och färger och dofter. Nej, det mesta är dimmigt och vagt, med känslomässigt starka undantag. Idag kan hon också se hur hon underhållit sina minnen (eller självtillverkade pseudo-minnen) genom livet, givit dem näring. Någonting har hon vunnit genom att göra så, kanske legitimitet (i egna ögon) som deprimerad och obeslutsam.
Idag kan hon se tillbaka på många år som kunde varit annorlunda, om bara hon varit annorlunda. Fattat andra beslut, fattat beslut över huvud taget, gjort det hon behövde göra tidigare än som skedde. Låtit bli att göra en del av det hon gjorde. Ångrar gör hon inte, det är meningslöst och har inga effekter på någonting. Men hon kan sörja över sin brist på mod och sin tvehågsenhet. ”Aftonbladet eller Expressen” hela jävla livet känns det som ibland. Parallellt med en idé i unga år om att hon var klok och visste det mesta bättre än många andra. Det har gått över.
beskrivarblogg 
Vilken romanfeeling på denna text. Fantastiska vändningar och meningsbyggnader och insikter och tankar.
Vet du, Margareta. (Ja, detta vet du såklart.) Det tar tid att bli fri från ett beroende och det är ständiga bakslag. En sak som hjälpte mig minska mitt destruktiva beteende var att inte vara ensam, för när man är med ickespelare kan man inte spela. Det upptäcks.
En annan sak som fungerar är att få bort depressionen och ångesten som är själva fröet till spelande eller missbruk av valfritt slag, man flyr ju från sin ångest genom att addera spänning och upplevelser och adrenalin. Medicin av typen SSRI och Lamotrigin fungerar faktiskt. I USA får spelmissbrukare piller och blir botade, har jag hört.
Byta miljö fungerar också. Ta sig bort från de platser där man spelat, ta sig bort från de ständiga påminnelserna och det ständiga minnet av vad som gjorts.
Sedan har vi det här med att vara 73 och fundera kring livet. Det är bra att du gör det. Fortsätt. I mina ögon är du en lika bra berättare och betraktare som Marianne Fredriksson. Och att livet är både en stor gåva, en resa och ett skämt i ett och samma andetag, det är människans förbannelse och lycka i ett och samma ögonblick.
GillaGilla
Kära vännen min – tack för läsning och för goda ord. Du har rätt i alltihop, någon medicin vill jag inte ha – behöver hantera det som hanteras ska medvetet – men det är jobbigt. Emellanåt mera så än annars.
Fint att jämföras med Marianne Fredriksson, hon var en bra berättare och gjorde dessutom stora pengar på sina skriverier – det vore inte fel…
Jag är glad och tacksam att du finns i min värld. Sköt om dig. Kram Margareta
GillaGilla
Att du är en bra berättare har jag vetat i 2.5 år. Det jag önskat länge är att du ska ”dra nytta” av de mindre bra sakerna. Skriva romanen du har inom dig. Då har du faktiskt stor nytta av dina mindre bra saker du gjort i livet. Sedan är jag rätt säker på att du förminskat många bra saker du hunnit med att göra. Ångra något. Där håller jag med dig helt. Möjligtvis kan man förklara sig för någon som tagit illa upp. Fel gör vi alla. Medvetet och omedvetet. Helgkram från Bosse som har facebookledigt och ägnat tiden åt att skriva, skriva, skriva.
GillaGilla
Hej du Facebook-ledige och tack för värmande ord. Blir avundsjuk på dig som skriver, skriver, skriver – för det gör inte jag. Har varit hos veterinären med Minsann och tagit bort dränageslang idag, det är också sysselsättning en fredag. Det kommer nog något mera sammanhängande från mig ”en dag”- tror och vill jag med! Ha det gott, hälsa hustru Solveig och krama dina döttrar/Margareta
GillaGilla
Wow, 10 år har gått. Lite läskigt att återbesöka äldre inlägg, trådar och kommentarer. Livet är rätt skumt, och ibland är det rentav ett skämt, men alltför ofta är tiden på Jorden enbart fylld med skam. Men vi lever och vi andas och vi ser och vi känner fortfarande! Jag fyller 55 i övermorgon och mitt mål är att fortsätta framåt, trots alla misstag, missar och annat skit man tvingar sig själv att minnas. Heja oss! Heja oss alla!
GillaGillad av 1 person
Vännen min,, spg din kommentar först idag – kanske har du firat födelsedag redan, men ändå -varmt grattis till dig och din kamp för ditt liv. Skammen skiter jag i numera, den har försvunnit – i stället säger jag som du, heja oss, heja oss alla. Vi som gör misstag och lever ändå! Kramar dig i andanom!
GillaGilla
Tack, kära kompis! Ja, vi lever! Och efter detta livet får vi kanske våra belöningar. Eller så är just faktumet att vi fortfarande är här, den äkta belöningen.
GillaGilla
Tror på faktum att vi fortfarande är här. det där efterlivet ger jag inte mycket för
GillaGilla
Min vän, jag såg ditt inlägg, och kom tillbaka dit jag inte vill vara… Men där jag vet att jag var- tillsammans med vännersom såg mig och som accepterade mig och sig själva. Det var goda tider. Livet är knepigt, och det är inte lätt att begripa, men det är liv! Kram Jack. Och alla ni andra från 1.av.tre.
GillaGilla