Speglar

När man (jag) sitter i stolen hos frisören ser jag mig alldeles för tydligt och länge i den stora spegeln. Frisören hanterar mitt hår, jag blundar, öppnar ögonen och ser den där skrynkliga kvinnan igen. Hon med en framtand som ter sig snedare för varje titt, även om den alltid sett ut som den gör efter fallet mot betongtrappan hemma i Duvan 14. Hon var nog i 9-10-årsåldern. Hon med djupa bekymmersrynkor mellan ögonbrynen som borde plockats för länge sedan. Hon med ständigt rödtonad näsa, och mungipor som vänder nedåt. Jag blundar en stund till.

Lördag, i morgon andra advent och min döda systers födelsedag.

I fjol slängde jag den uttjänta adventsstjärnan och tänkte att jag ju hinner skaffa en ny. Ogjort. Å andra sidan vet jag inte var jag skulle hänga den om jag hade en, här eller där, eller där? Gränsen för vad jag kan forsla med mig runt till de olika boställen jag frekventerat det senaste halvåret går nog där. Ingen adventsstjärna i IKEA-kassen.

När det gäller större frågor än så börjar jag känna att vi fått en chans till. Alla vi som ska rösta vid extravalet i mars har en ny möjlighet att se till att SD inte får flera anhängare. Vi kan börja med oss själva och de oss närstående, prata, argumentera tills du tappar andan ett ögonblick, ta ett nytt andetag och berätta vad som hotar.

Sverige ska fortsatt – eller kanske på nytt – vara ett solidariskt samhälle, ett land där vi ryms allihop. Vi ska inte ha nazister och fascister i riksdagen, vi ska inte ha främlingsrädda och främlingshatande makthungriga järnrörshanterare som beslutsfattare och lagstiftare. Och vi ska inte ha avdankade partiledare som Leijonborg som gör bort sig genom att fråga om Hitler gjorde fel som skapade motorvägar. Det är så bortom allt förstånd. Varför i all världen glorifiera någon som Hitler just nu?

Det är skrämmande, den här normaliseringen av det onormala. I Norge sätter man ljuset på sin pronazistiska historia, i Sverige har vi gömt den ganska väl. Nu dammas mycket från det förflutna av, etiketteras om, och övertas av nya generationer. Låt oss inte glömma att det är samma skit, och att den är brun!

>Har hittat den

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Speglar

  1. Svenarne Jansson skriver:

    Ja, JA,, bra! Du formulerar det. Mera, oftare! Du kan – vi behöver …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s