Otillgängliga minnen

Vill inte, klockan rör sig nästa inte, är bara kvart över fem på trettondagens eftermiddag. Det är svart ute och det är svart inne. I mig. Försöker skriva, försöker roa mig med FB, försöker läsa en Grisham-bok som jag läst förut, försöker låta bli att förutse – eller om det är minnas – vad som ska hända. Tänder i vedspisen igen, blir sotig igen, tvättar händerna igen.

Tittar på hunden som ligger på golvet och har ont i ett ben. När jag försöker känna efter reagerar han inte. Han har gjort vad han ska för idag så han får vila till i morgon bitti.

Blåser ut nerbrunna ljus så att de går att få ur stakarna. Byter. Flyttar om tvätten på ställningen, kollar om raggsockorna har torkat ovanför spisen. Det har de inte. Undrar hur det gick för gänget skridskoåkare som gick neråt sjön sen eftermiddag – den isen skulle jag inte ha vågat ge mig ut på. De var välförsedda med linor och pikar så de kanske skulle träna att isbada?

Minns plötsligt att en av fd makens fars systrar hette Bergliot (stavas kanske annorlunda). Hon och två till dog i spanska sjukan, Nils var yngst och klarade sig, liksom Ilmi och Ingeborg. De två bodde tillsammans hela livet. Inte förrän nu har jag tänkt särskilt på hur det måste ha känts för familjen, när tre unga dog. Inte förrän häromdagen lärde jag mig heller att det faktiskt ofta var de unga som dog i den spanska influensan, äldre klarade sig ofta bättre.

Kommer inte ihåg vad de två andra systrarna hette, (Ninni är ett namn som faller mig in just nu), inte heller vad fd makens farfar hette. Var det han som var handelsresande i Norrland, och sålde tapeter? Jagades av vargar i släde? Mannen, inte vargarna. Evangeline, du var en stark kvinna. Du ser sträng ut på det foto jag minns. Och din son Nils liknade dig när han också blev gammal, såg sträng ut och var snäll. Han blev min svärfar. Älskad liksom svärmor.

Det uppdrag jag just gjort klart, med släktredogörelser och tillbakablickar, har fått mig att minnas och inse att jag glömt mycket av sådant som är lappar i mitt lapptäcke av släktingar, och ingifta släktingar. Jag inser också hur mycket jag inte förstått eller förmått att känna med de förluster av alla sorter som alla de döda upplevt. ”Om natten ringer de döda” är titeln på Cristian Enanders tankebok. Jag må köpa den. Och läsa den. Den pratar med mig, jag kanske blir besviken, men titeln är formidabel.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s