Vi och dom

Minsann klättrar på mig och luften går ur mig. Som om hennes klor punkterat mig. Det har de inte. Jag bara tappade lusten, och vad jag skulle haft den till om jag hade haft den kvar är oklart. Den där lusten, som ibland får mig att skriva utanför mig själv. Den som får mig att vara någon jag ibland tror är jag. Ett helt liv, utan att vara säker på vem jag är. Andra kanske vet, men inte jag. Lusten som får mig att vilja fortsätta, vilja skriva mera, vilja fotografera, målat färdigt har jag nog. Sjunger gör jag numera enbart i sällskap med mannen min (eller vad han nu är numera) – och då oftast snapsvisor. Till en snaps, det ryms flera sånger med en liten smutt.

Han är inte här nu, snapsen står i kylen. Jag sjunger inte. Fast kanske lite. ”Jag har foten i en potta…” med Hasse Alfredsson (ett eller två s?) – faller mig in av absolut obegriplig anledning. Eller inte. Yngste sonen frågade tidigare idag efter telefonnumret till vår kära granne på landet, Sonja. Den sången brukade vi skrämma älgar med när vi var ute och plockade svamp på Djurö för många år sedan. Allt hänger ihop. Skapar mönster, eller spindelnät, vad som är centrum vete hum.

Far tillbaka i huvudet till Frankrike, och ”Je suis Charlie” – hur kan någon/några ta sig rätten att döda andra människor, hur kan mördarna fortsätta skrämma en hel värld, hur kan vi som inte mördar (medvetet) stoppa detta? Vi har en (andre vice) talman i vår riksdag som vi inte borde ha. Nog sagt om honom. När avsätts han, utan att mördas? Det måste finnas sätt att fortsätta vara ett demokratiskt land, utan att tillåta uttalanden som denne talmans, utan att säga ”sluta ge pengar till tiggarna så försvinner de nog”. Uttalande av människor som handlar på ”Hallen”, väl att märka inte närmare angivet än så, inte Östermalmshallen, eller Hötorgshallen utan ”Hallen” – alla som hör dit vet. Vi andra är kanske dumma nog att fråga – och är du lantis så frågar du dessutom i vilken stad? Vi och dom.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s