Idag vill jag inte riktigt vakna. Jag är uppe, har varit ute med hunden, postat en bok, fått hjälp att ladda bilens batteri och kört lite för att ladda mera.

Tvättar just nu helgens linneduk efter det kalas bästa vännen gav mig i lördags: filoknyten med ost till drinken, hummer Thermidor därefter, lammfärsbiffar och diverse rostade rotsaker (bl a polkabetor, vackra) och som efterrätt marängrulltårta med hallon. Osten ligger kvar i kylen. Goda viner till, en Lenz Riesling Kamptal till hummern och ett fantastiskt rödvin till lammet, Barbera d´Alba 2011. Vad gör då lite spill här och där på duken?

Jag sitter här vid köksbordet och känner mig som om hälften är annanstans, var vet jag inte. Drömmer när jag sover, intressanta drömmar där jag hävdar att jag är gammal, kanske tio år äldre än mannen jag är attraherad av, nåja tjugo då. Gör inget säger han glatt… Mera blev det inte av det.

Svenarnes dikt om kärleken som borde veta hut (Exit kärleken, ( tidstypiskt.blogspot.se), en dikt som funderade över ”när går kärleken ur livet”, när är det över det där med kärlek? Antagligen var den dikten min ingång till drömmen – frågan känns aktuell. När slutar man med kärlek? Att jag inte längre skickar några signaler om attraktion (min eller någon annans) vet jag – betyder det att jag slutat vara attraktiv? Sexuellt och kär-ligt?

När jag ser mig i spegeln idag är jag inte direkt tilltalande. Håret sprätter lite hit och dit, ögonen är inte pigga, näsan röd och glasögonen tycker jag plötsligt är fula. Ganska anskrämlig är jag. Tycks dock inte skrämma vare sig hund eller katt. Grannens småbarn har jag inte sett idag, men igår frågade de min vän som var ute med sin och min hund ( jag slapp gå ut) – ”var är tanten, den andra tanten”? Så tant är jag numera. Om det är skrämmande vet jag inte. Detta handlar nog mest om att jag själv behöver tycka om mig, tycka att jag duger, också idag när jag är halvt medveten.

Jag eldar och ska fixa kaffe nu, det hjälper förhoppningsvis på något sätt.