Skomakare Fällman i Lögdeå

Katten gillar att vara väldigt nära datorn, som ju är varm där elkabeln går in. Hon tycker inte riktigt om att jag vill att hon ska hålla en viss distans, och helst inte ligga på klaviaturen när jag får för mig att jag ska skriva någonting.

Nu blånar himlen mot kvällens mörker. Den snö som ligger kvar lyser fortfarande, men snart blir det svart. Jag har tänt smålamporna i köket och några ljus, och tagit morgonrocken ovanpå kläderna. Det drar genom fönstret när vinden ligger på som den fortfarande gör.

Idag har jag enbart pratat med mig själv. Inom mig själv, just inte högt (tror jag). Inser att jag förstås pratat (högt) med både hund och katt, men inte med några människor.  Jag har gjort de vanliga varje-dags-sysslorna, och dessutom gräddat tunnpannkakor till sen lunch/tidig middag. Gott och matosigt. Läst, kollat Facebook, läst lite igen, bloggat i morse, mejlat. Muttrat över vedspisen som slocknar när jag är ute med hunden, och måste tändas igen med ty åtföljande sotiga fingrar.

Jag har inte skrivit någonting som på något sätt skulle kunna höra till min bok, ni vet den där som jag inte kallar ”mitt manus”, utan just min bok. Inte ett endaste kapitel. Karaktärerna är inte heller tydliga för mig ännu, mera än huvudpersonen som förmodligen är en ”äldre kvinna”.

Jag tänker på Johanna, författarkollega och vän, som vågade uttala sin utmaning på Facebook idag, efter att ha försökt i natt, men inte vågat. Hennes dröm är att skriva sin bok färdigt, trots att många säger att hon inte borde. Jag vet inte vilka dessa flera är, men misstänker att det är släkten, som är rädda för vad hon ska skriva och hur det ska återverka på dem, och på deras bilder av sig själva och sina släktingar. Den här problematiken är tydligen vanlig, just nu minns jag Gyllenhammars dotter som skrev om familjen – och fick kritik. Och Felicia, dotter till Anna Wahlgren. Kanske blir kritiken än hårdare om familjen är kändisar av någon sort?

Inga kapitel i min bok alltså. Men jag har en mapp på skrivbordet som innehåller en mängd lösa småtexter som är nya för i år. Där hamnar sådant som inte är bloggtexter. Sådant som faller mig in ett ögonblick och som jag inte vet var det hör hemma. Idag t ex noterade jag någonstans att det är skillnad på engelskans ”by myself” och ”alone” – om jag översätter blir det ungefär ”på egen hand” och ”ensam”. Det är olika även på svenska, om jag fattat rätt. Och när jag läste korrektur häromsistens träffade jag på en långväga släkting, skomakare Fällman i Lögdeå på sent 1700-tal. Boken var Karin Edvalls släktkrönika och där fanns han alltså i en utkant. Jag spar honom.

2014-03-25 18.23.53

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s