En begravning till – fylld av musik, sång, värme, kärlek. Tårar och saknad. Påminnelser.

Nu tar bästa vännens hund och jag långa promenader i Tanto, medan hon själv är några dagar hos sin dotter i Norge med barnbarnen. Jag vill tro att min son, hennes andra hund och hennes man tillsammans finns i någon ojordisk dimension och att de hittar varandra, och kan filosofera över vad vi som fortfarande lever har för oss och hur vi använder den tid vi ännu har.

Döden gör livet så påtagligt, viktigare än nyss. Tills vi glömmer det igen, tills vi låtsas att döden bara drabbar andra och att det inte är vår tur än. Inte nu. Livet blir kanske omöjligt att leva med döden som ständig följeslagare – ändå behöver vi bekanta oss med vår egen död, prata om hur vi vill ha det som måste göras när vi dör, inse att livet alltid är ett ögonblick kort.