”Ave Maria” i flera olika variationer spelas, jag är hemma hos bästa vännen. Onsdag. I morgon är det hunden och jag igen, hon åker till England en vecka för en sista ceremoni med anledning av hennes mans död.

Livet är tungt och grymt och oväntat overkligt – för henne och för många andra just nu. Brutalt. Och samtidigt blir det långsamt vår, lite grönt gräs spirar bland det fjolårsbruna, blommor tar sig upp genom jorden och solen finns, ibland. Parallella världar, flera på en gång, gör att allting samtidigt händer i och utanför den egna bubblan, där hon och vi andra fortsätter att leva med det som händer i våra liv.

På torsdagen sitter jag i hennes kök, vid frukostbordet och gråter. Det är Mats födelsedag och det är 48 år sedan jag födde honom, han har varit död i tio månader och fjorton dagar. Jag har just läst Didion´s bok ”Blå skymning” som berättar om hennes eget åldrande, det hon kallar sin skörhet, och dotterns död. Rod är död. Jag lever, gammal och just nu trött, så trött. Utan mycket glädje. Visste inte riktigt att jag behövde gråta just idag. Louie (hund) kommer och tröstar lite.

”Inom överskådlig framtid” är nog även jag död – vilket fanstastiskt uttryck, låter realistiskt men lovar ändå att döden är långt, långt borta även för min del. Nu ska jag ta itu med livet, duscha, klä på mig och gå ut med Louie i Tanto. Mats hund Rösti tar hans pappa hand om.