Nästan ett år sedan

Blåmesen tar ivrigt hand om hundens hår och bofinkarna flyger över varandra i något som bara kan vara kärlekslek.

I mitt huvud surrar några ord från ett telefonsamtal för nästan ett år sedan. Min fd man, mina söners pappa, ringde. ”Det här går inte att linda in. Mats är svårt skadad.” Han fortsatte med att berätta att han skulle åka i polisbilen efter helikoptern in till Karolinska. Äldsta sonens hustru och söner skulle komma och hämta mig. Äldsta sonen for till sommarhuset och tog hand om hunden.

Vi samlades på sjukhuset. På vägen dit fick vi veta det vi redan visste, Mats var död. Minns inte att jag grät, vet bara att jag höll min svärdotter i handen. Hårt. Ena barnbarnet körde. Vår yngste son kom också till sjukhuset, jag gick ut för att fånga upp honom och såg honom stå och gråta och andas djupt mot väggen därute. Därinne väntade också Mats dotter.

Eftersom det skett en olycka fanns också poliser på plats, jag tyckte de tittade lite generat på mig när jag gick förbi dem. Och där fanns en beskäftig kurator som blev tröttsamt påträngande när vi småningom pratade om att se Mats. Hennes tal om att ”han är sig ju inte lik, han är blodig” etc gjorde förmodligen att det enbart var hans pappa och jag som gick in till honom och såg honom en sista gång.

När jag rörde vid hans ansikte var han redan kall. Han var mera sig lik än olik, inte gjord vackrare än han var i livet – ingen fick tvätta honom innan han obducerats så att dödsorsaken kunde fastställas. Vi visste ju varför han var död. Bilen hade klämt ihjäl honom mot en tall på infarten till sommarhuset där han bodde med sin far.

De där orden tjatar i mitt sinne – det här går inte att linda in, Mats är svårt skadad. Nu har han snart varit död i ett år. Han lever i mig, varje dag, så länge jag lever.

2015-02-06 10.17.16

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Nästan ett år sedan

  1. Önskar dig styrka att ta dig igenom den dagen – dagen när det är exakt ett år sedan.
    Den kommer inte att vara enkel men förhoppningsvis lättar det sedan för dig.
    Precis som det gjorde för mig.
    Varma kramar

    • beskrivarblogg skriver:

      Mimmi, den 12 maj är den dag jag väntat på, men idag drabbade saknaden mig och jag var där för ett år sedan igen – det blir bättre småningom, det vet jag. Tack för din omtanke.

  2. Signhild Skrivmoster skriver:

    Smärtsamt … men viktigt att orden får komma ut, att man går igenom det som hände. En kram skickar jag och många varma tankar. ❤

  3. bergalott skriver:

    Min sorg ligger 36 år tillbaka i tiden. Igår firade vi Anne-Majs 40de födelsedag. Hon skulle ha varit med men ligger där under blommorna jag planterade igår. Solen lyste och fåglarna sjöng. För henne och för mig.
    Hennes bror med familj och jag firade med att äta kinamat tillsammans. Inga ord behövs längre och vi glömmer varför och vi glömmer sorgen när samtalen och skratten flyter samman i varm samvaro.
    Jag känner bara en konstant tacksamhet över att den stora plågan är över sedan länge. Men inte förrän bara något år sedan kunde jag ensam gå till graven utan att gråta. Idag går det bra. Acceptans kanske? Jag vet inte, men tårarna har liksom tagit slut. Jag kan hejda nypet bakom näsan och gå vidare. Kanske det ligger en tröst i att åldern tar ut sin rätt – att jag i min enfald tror att jag kanske får möta henne igen. I varje fall få vara på samma plats.

    Det står inristat på en sten, på Västerfärnebo kyrkogård:
    Vad du är har jag varit – Vad jag är kommer du att bli

    Kram (igen)

    • beskrivarblogg skriver:

      Kära vännen min – tack för att du finns. vilka fina ord där på Västerfärnebo kyrkogård, tack för dem. Jo, nog är jag deprimerad, ibland mera än annars, det växlar tack och lov lite – men den sinnesstämningen är jag så van att tampas med att livet trots allt är hanterligt. Gott att du har din son och hans familj, och gott att ni både minns och ibland lite glömmer bort vad ni firade.Ta hand om dig, hälsa L och krama din lilla jycke!! Tacksamma kramar från mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s