Vill inte – men ändå

Ångest varje morgon, vill inte vakna, kan inte sova, hunden börjar prata med mig vid 6-tiden oavsett när vi var ute på kvällen, katten kliver på och över mig och ligger på tvären i sängen, jag makar mig ut och hamnar i diket mellan de två sängarna…

Vill inte. Klär på mig ändå, går ut ändå med hunden (det är ju inte hans fel att jag är som jag är), släpper ut katten samtidigt, fyller på hund- och kattmat och gemensamma vattenskålen, sätter småningom på tevattnet. Eldar förmodligen. Börjar vakna. Äter och dricker frukost. Startar datorn. Släpper in världen via tidningar och Facebook, kanske mejl. Vill inte.

Tar mig igenom timme för timme. Kör en tvättmaskin med trasmattan jag tvättade igår, nu åter med stora leriga hundspår. Diskar frukostdisken och vinglaset från kvällen, tömmer tekannan, måste köpa ny tefilterhållare – den nuvarande gick sönder nyss. Plasten dog. Behöver ta in mera ved. Gör det. Och vinkar åt katten därute som springer till ytterdörren och slinker in när jag öppnar. Jag vill inte.

Vad är det jag inte vill? Vara medveten varje ögonblick, levande varje sekund, kännande ingenting hela tiden – eller allting hela tiden. Ville jag vore, annan, annanstans, annan tid, med en annan historia och en annan framtid. Kan jag tala om framtid när jag är så gammal, se ordet, skriv det igen, gammal som jag är. Jag är gammal. Begriper det inte, kan inte ta in den sanning som ligger där, förstår inte hur det hände. Vart tog livet vägen? Vad var livet? Vad är livet? Hur lever man sitt liv? Hur har jag levt mitt liv och hur kommer jag att leva resten av det?

Ålder är bara en siffra sägs det lite käckt. OK, min siffra är numera 73, måste räkna efter, jo, 73. Din siffra är från i morgon 82. Önskar dig en god födelsedag, vännen min, du som var och ibland fortfarande är min älskade. Hoppas dina barn firar dig som du är värd att fira. Din lust att leva är värd det, din nyfikenhet också. Ville jag vore lika nyfiken, lika fylld av livslust som du faktiskt är ofta. Jag är det inte ofta. Men jag lever ändå. Det har jag gjort länge.

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Vill inte – men ändå

  1. lma7 skriver:

    Hoppas du ändå kan njuta lite av våren och naturen och känna glädje och livslust trots allt. Ha en fin helg!

  2. Barbro Fällman Caglar skriver:

    De eviga frågorna.
    Kram och godnatt!
    B./

  3. bergalott skriver:

    Hej Goa vännen och som vanligt skriver du så jag ryser – över sanningar som uppenbarar sig, även för mig, då och då. Ibland djupt och dessemellan med en axelryckning. Så olika vi är vi människor. Önskar jag kunde lyfta dig lite – en bit ovan jorden för att du ska kunna lyfta och känna att det finns oändligt mycket kvar. Var sekund är dyrbar men inte mer än att vi har tid för reflektionen över hur livet blev och är.
    Får en känsla av att du är ruskigt deprimerad. Inget ovanligt fast vi är till åren. I det fallet så spelar ålder ingen roll. Depressioner slår till oavsett och du har all anledning.
    Kan bara skicka kram och mina positiva vibbar 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s