Ett och ett halvt glas rödvin, det regnar och sjön är alldeles nerstänkt. Hunden är nöjd att vara inomhus med mig. Jag är det inte. Vill inte vara med mig. Jag längtar annanstans, bort, okänt vart. Inte till människor, inte till staden och hetsen, inte till musiken i duvornas kuttrande, inte till regnets blöta droppar. Annanstans.

Nu hjälper ju inte längtan. Den tar mig ingenstans, den förflyttar mig inte den minsta lilla bit av vägen som jag behöver gå. Och inte vill gå. Den som tar mig utanför mig själv, den som gör mig så trasig att jag kanske kan bli hel därefter. Kanske. Har försökt förr och inte lyckats något vidare. Nu är tiden kortare och då kanske det  går fortare. Att bli den jag är någonstans.

Längtan tar formen av önskelistor, och av listor som radar upp sådant jag har att vara glad över om jag bara kommer ihåg det. Längtan gör ont när den bara är där utan att fyllas med det längtade innehållet, men den är ändå god att ha. Min längtan talar om för mig att jag lever. Utan längtan vore jag död.

Några ord från en status på Facebook fastnade idag: ”Medvetandet vill inte tro på döden, kanske därför att döden ur medvetandets synvinkel aldrig inträffar.” (Det är huvudkaraktären i Jeanette Wintersons ”Stengudarna” som filosoferar lite efter att de funnit en ny planet att leva på när de har gjort den gamla, Orbus, obeboelig.)

Betyder det att när döden inträffar, min död – så är jag inte längre medveten, jag har inget medvetande som kan ”tro” på döden? Och vad är konsekvensen av att inte tro på döden?Betyder det också att jag intill detta ögonblick faktiskt medvetet kan tro på livet?

I vinter har en bäver gnagt på ett av träden här vid den lilla sjön. Bävern har säkert flyttat annanstans nu. Kanske hittat andra, bättre träd att bygga sin hydda av. Här på sjön är skrak och sothöns, svanar och en fram och tillbaka-simmande snok. Plus allt det som gömmer sig under vattenytan som nu åter är blank och orörd. Liv, synligt och osynligt.