spegelfingrar

Så, sitter vid för högt bord och stirrar på mina fingrar som speglar sig i skärmen. Sitter ute, försöker skriva. Vill, men förmår inte. Som tur är ser jag inte mitt skrynkliga ansikte. Solen skiner, det är för varmt att sitta annat än i skuggan.

Katten är inomhus.

Vindstilla, bara gräset rör sig en aning. Olika ljud, barn som leker, en hund som skäller sporadiskt. Fåglarna hör jag inte, kanske sjunger de, kanske har de slutat sjunga för i år.

Planterade tre pelargoner i en gammal zinkbalja – det visade sig komma upp en potatisplanta bredvid den ena blomman, varpå denna pelargon snabbt förflyttades till egen kruka. Nu frodas potatis och pelargoner tillsammans i baljan, det ser ganska roligt ut. Har hittat ett par mycket små kantareller där de brukar växa, för tidigt att plocka dem ännu. Varje gång jag skriver, och i synnerhet nu när jag ser mina fingrar, skänker jag min längesedan döda skrivmaskinslärarinna en tacksam tanke. Inte för att jag vet att hon är död, men det måste hon nog vara – då var jag runt 20 och hon var nog åtminstone mer än 40, gammal tyckte jag då. Det är drygt femtio år sedan.

Nu är händer och fingrar stilla, väntar på ord. Häromkvällen läste jag igenom ett antal sidor ord som jag skrivit ut – de allra flesta passar inte in någonstans, några få papper lade jag åt sidan för möjlig vidareanvändning. När jag läser mina skriverier inser jag hur tjatig jag är: rör mig i min egen värld, beskriver mitt åldrande och mina funderingar kring liv och död, sörjer min son. Han är en av alla mina numera många döda, släktingar och vänner som är borta. Bortom nära känns sonen fortfarande, inte så långt borta att han suddats ut i mitt sinne. Han finns i mig fortfarande, kommer att göra det så länge jag lever. Han fattas här på ”landet”, här där han dog och här där han älskade att vara. Fortfarande får han mina tårar.

Kärlek vet jag inte vad det är, en meningsbyggnad som är precis så kantig och klumpig och tafflig som min kunskap och erfarenhet av kärlek. Jag har fått, och får kärlek – av fd maken, av mina barn och barnbarn, och systrar, av bästa vännen och av mannen som ibland är min. Men inte kan jag klä kärlek i ord. Inte erotik heller.

Fantastiskt vilka alternativa sysselsättningar som börjar röra sig i min hjärna, så fort jag sätter mig för att skriva. Också när jag tror att jag vill skriva så får jag för mig att jag borde göra något annat i stället: räfsa gräs, köra en vända med den lilla gräsklipparen över det röjsågade gräset, vädra lillhuset, leta efter muspilen som inte syns utomhus (på skärmen), läsa den där tjocka boken jag lånade på biblioteket nere i byn igår, tvätta fönster, måla runt fönstret i lillhuset, planera middagen i stället för att fråga fd maken vad han tänker bjuda på (har gett mig den på att inte stå för vare sig tillagning eller tänkande i middagsbanor idag, mer än så här just nu alltså).

Jag borde ta bort resterna av nagellack på tånaglarna, sätta fötterna i fotbad, fila och smörja in dem ordentligt.

Linan som Rösti hade när han var kopplad utomhus hänger kvar, från altanen till vedboden, fungerar som tvättlina nu. Överallt finns spåren av sonen och hans hund, även om äldste sonen tog med sig säcken med hundmat hem till sin Rossi. Den andra överblivna säcken fick Louie. Två av hundfiltarna har jag slängt, en är tvättad och fin, men ingen behöver den just nu.

På sistone har jag känt avundsjuka när jag ser tecken på att människor startar något ”nytt”. De har kanske precis köpt ett hus, kanske en båt, börjat bygga till. En ny fas i livet, det blir jag avundsjuk på. Inte på ungdomen i sig, men på känslan att allt är möjligt, att vi gör något nu som vi vill och kanske inte riktigt vet hur det ska sluta, förväntan. Jag vet ju hur jag ska sluta, dö som alla andra, vet förstås inte hur eller när, men inser att det möjligen inte är så långt borta som det en gång var.

Igår var det femtiotre år sedan jag gifte mig, den enda gång jag gift mig. Och jag är här, med min fd man igen. Mest som hushållerska och bilförare, men det känns ändå lite märkligt. Som om livet har gått runt i en cirkel och föst mig hit där jag började min karriär som maka och morsa. Aktiv morsa är jag inte längre, inte aktiv maka heller. Men här är jag i det sommarhus jag var med och byggde, på den altan som numera täcker all sprängsten vi flyttade på en gång, med mina gamla (fula tycker jag numera) akvareller på väggarna. Med många av de böcker som en gång var mina. Numera använder jag ena sonens rum som mitt, när han inte är här. Lever i kappsäck, försöker komma ihåg vad jag har här och vad jag har där, hemma. Katten är med mig här, och gillar den kattlucka som finns här. Det har hon ingen annars.

Så särdeles mycket skrivro säger jag mig inte hitta här, alltför mycket annat låter sig komma emellan. Låter jag komma emellan. Nu är det eftermiddag och jag har just friserat gräset lite. Fd maken har tinat och skalat räkor till thai-soppan som blir kvällens middag. Katten håller sig inomhus, och jag sitter i skuggan under altantaket med en GT i närheten.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s