Jag har tagit bort ditt telefonnummer. Du kan ändå inte svara, eller ringa.

Rensade ogräs på din grav häromdagen. Du ser så ensam ut, bland alla olika stenar på kyrkogården. Ändå är det fint att stanna där en stund och prata med dig. Hälsa på dig, svälja gråten, eller låta tårarna rinna. Renfanan lyser i dikena nu, det är redan den andra hösten utan dig. Din dotter fyller år på lördag, det vet du ju. Hon saknar dig också, men du är med henne i hennes nya lägenhet. Bilden som stod på din kista står nu i hennes fönster. Du är fin.

Fortfarande kan jag inte prata om dig utan att börja gråta. Kanske är det så att den där krampen i halsen aldrig försvinner. Ändå finns det mycket gott att tänka på, när du dyker upp i mitt huvud. Mycket fint att minnas, och också en förvissning om att du har det bra nu, bättre än i det som var ditt liv de sista åren. Före olyckan.

Ett år och tre månader, den 12 maj – kanske var det siffrorna som fick mig att skriva om dig idag. Den 12 augusti.