Någonting hänger i luften, vindbyarna ruskar om träden och björklöven faller gula. På västkusten lär det ha regnat så det svämmat över – här inte ännu. Men katten föredrar att ligga inomhus och sova, och jag har tagit in stolsdynorna. Vi väntar.

Ända till för några timmar sedan skulle jag ha sagt att det är onsdag idag. Nu har jag insett att det är torsdag – inte för att det spelar stor roll. Tallkottarna studsar på altangolvet, vinden viner så jag tror att det spöregnar, dörren ut är fortfarande öppen. Det är en kraft som är både god och hotfull när det blåser så här, förr brukade vi säga ”det är tur vi inte är på sjön nu”. De gånger vi var på sjön i väder som det här brukade det innebära att jag höll i mig i masten medan jag försökte ta ner genuan och numera fd maken styrde så gott han kunde för att det alls skulle vara möjligt. Tycker mig minnas att jag någon gång också fick användning för tänderna när händerna var upptagna…

Sådant slipper jag nu. När vindarna är snälla och solen skiner saknar jag dock att vara på sjön, i en båt och småningom lägga till i en lagom enslig hamn, och somna vaggad av mjuka vågor. Minns hur det känns, längtar. Numera behöver jag inte vakna mitt i natten för att vinden vänt, jag slipper kapa förtöjningarna när båten hugger i berget, slipper kliva naken bland den disk vi lämnade i sittbrunnen för att släppa ut båten och ta oss över till andra sidan. Som emellanåt, framför allt på Åland. Slipper och längtar.