Vanans makt

Så nu vet jag i alla fall att han lever, han som var min älskade så länge och som nu känns så långt borta. Han finns i Stockholm, och jag fick ett mejl tillbaka apropå att jag informerat om en gemensam vän som är svårt sjuk.

Jag tänker på vanan, att vänja sig, hur det både kan vara något bra och något förlamande.

Just nu vet jag inte riktigt hur de här tankarna tar sig fram i mig. Vi har förstås vant oss vid varandra, och håller kanske nu på att vänja oss vid att inte alls ha varandra, i tyst samförstånd? Kontakt bara per opersonligt mejl någon gång, som nyss. Det känns varken upprörande eller just någonting.

Och jag vill verkligen inte att det ska göra ont, igen, så kanske är jag duktig på att förtränga den risken, apropå vana. Om jag tittar på alla åren med de ögon jag har just nu så blir de mest en långvarig illusion, med flera uppbrott och olika sorters svek. Mina svek var ekonomiska, när jag spelade på nätcasinon som värst. Min kärlek fanns hela tiden, men hans tillit försvann, begripligt nog.

Nu har kärleken förskansat sig och tar väl hand om sig bäst den kan. Kanske dyker den upp igen, i annan skepnad.

DSC00910

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s