Tänker fortfarande på George Bell

Ser att torrfodret i kattens matskål är nästan slut. Mental notering – fyll på innan du går till sängs! Alltså, innan jag går till sängs. Vattnet är nyss utbytt.

Tänker på George Bell, han i New York som dog ensam. Han var född samma år som jag, var kanske ensammare än jag, besatt av att samla på skräp i sin lägenhet (det är inte jag, snarare tvärtom), fetare än jag, man, rikare än jag – död. Jag lever fortfarande. Han tog inte livet av sig, han bara dog. Jag tänker heller inte ta livet av mig, hoppas på att bara dö när det är dags. Men inte ensam, inte än, trots att jag just inte tycker livet är särskilt kul, nu eller på länge. Det är inte så trist att jag vill dö.

Lite larvigt är det, den där ängslan över att just dö ensam. Antagligen är det svårare att leva ensam, att alltid vara bara jag, alltid vara den som måste skapa varje dag, den som måste ta sig ur sängen om morgonen utan att någon påminner om att det är dags. Om inte jag fixar frukosten blir det ingen. Om inte jag diskar står disken kvar. Om inte jag börjar laga middag blir det bara en macka i kväll också. Om inte jag tvättar får jag leta i tvättkorgen. Om inte jag.

Att dö ensam är förmodligen inte värre än att dö när någon är där. Då är inte ensamheten det värsta. Döden kvittar det lika, död är du hursomhelst. Och vet inte annat, vet inte något.

Jag tänker ändå på George Bell, jag sörjer hans ensamhet i livet och hans ensamhet i döden. Och jag är glad att jag har vänner som låter mig möta människor som han, via en delad artikel på Facebook. Tack Anders Ström.2014-03-25 18.23.53

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tänker fortfarande på George Bell

  1. lenaikista skriver:

    Ja, varför blir vi så upprörda över att någon ligger död ensam? För den som inte vill vara ensam måste det ju vara värre att vara det i livet. Men det är väl för att det känns så slutgiltigt.

    Att dö ensam har jag faktiskt funderat kring. Det måste ju vara en fördel att dö först i ett par. Den andre finns där som en trygghet, och dessutom behöver man inte bekymra sig om resten (begravning, arv, ensamliv, etc).
    .
    Vilket inte gör att jag för ett ögonblick försöker bli först – ens genom att missköta min hälsa… 😉
    Logiskt? Som vanligt inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s