The lonely death of George Bell

Söndag, nollgradig morgon, sol. Vädret avklarat. Frukost och dusch likaså. Facebook, mejl och kvällstidningar. Återstår resten av dagen.

Läser en artikel från New York Times om George Bell, Jr, som dog ensam i sin lägenhet. Inget ovanligt i en stor stad, det tog någon vecka innan man reagerade på lukt och hittade honom död. Artikeln berättar hur myndigheterna småningom kunde fastställa att det faktiskt var George Bell man funnit, att han enbart hade avlägsna släktingar, att han hade skrivit ett testamente som gav hans arv till människor han en gång stått nära. Ingen hade haft kontakt med honom på länge, men okända arvingar till hans arvingar blev glatt överraskade över pengarna. Sammantaget en sorglig historia om ett sorgligt, ensamt liv som långt före döden tycks ha reducerats till sjukligt samlande av allt. Nu förvaras hans aska i en ”skokartong” på det ställe där sådan aska förvaras i New York. Ingen frågar efter den, heller.

Och inte visste George Bell, Jr att han efter sin död skulle bli föremål för en artikel i en tidning som nådde ända till Sverige – undrar vad han skulle ha tyckt om att läsa det som skrevs om hans liv.

http://www.nytimes.com/2015/10/18/nyregion/dying-alone-in-new-york-city

IMG_0500

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till The lonely death of George Bell

  1. Marie skriver:

    Läste den där artikeln igår. En av de bästa texter jag läst på länge.

  2. lenaikista skriver:

    Verkligen fängslande, och känsligt skrivet. Som flera kommenterade tror jag ingen kan veta hur han ville ha sitt liv. Flera vänner ville ju ha mer kontakt, men han drog sig undan. Varför? Ingen kan se in i en annan människa, ibland (ofta?) inte ens i sig själv…

    Det var det som var starkt i texten – att man inte talade om vad läsaren förväntades tänka/känna.
    Stort tack för länken!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s