Borstade bort snön från bilen. Gick in och duschade, tvättade håret. När hon kom ut från det kalla duschrummet var bilen täckt av snö igen, och mera kommer. Ingen åktur in till staden idag därmed.
Hon sover dåligt, vaknar någon timme efter midnatt, somnar igen småningom, vaknar vid fem. I morse låg hon kvar till sju, drömmar och tankar surrade, hennes son var ung och hade glömt att han var död, blev ledsen och hon tröstade, eller försökte trösta. Hon letade också efter ordet för ett mjukt litet pälsdjur – muttrade för sig själv om utter, bäver, mink, mård, iller, inget kändes som om det var det hon inte fann.
Försök att fylla hjärnan med det gamla mantrat fungerar inte alltid. Sonen tar plats.
Kristian Lundberg, ”Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du… – ny bok av en författare jag gillar.
”Dikten är inte flykt”, skriver Lundberg. ”Dikten är istället en hemkomst till det som är främmande inom oss.”
Och i slutet, där Lundberg skriver om poeten Ingemar Leckius, då minns jag plötsligt en klok sak som Leckius sagt: ”Jag skriver för att få veta varför jag skriver.” Det är och förblir en bra utgångspunkt för en författare. (”Jag som minns” ovan är recenscenten.)
Jag skriver nog också för att få veta varför jag skriver…
.
