Sluta drömma?

Agnes gick till sängs halv åtta igår kväll. Och sov till halv åtta i morse. Visserligen vaknade hon medan det fortfarande var mörkt (frånsett månen?), men somnade fort om igen. Det har snöat lite igen, men är nollgradigt. Grådag. Minsann har varit ut och vänt. Vedspisen knastrar.

Av någon anledning låg hon och funderade på pseudonymer i morse, ett låtsasnamn som författare. Det slutade med att hon (då) bestämde sig för Anna Fallman. Internationellt möjligt, enklare än det hon har. Nu behöver hon bara skriva den första alldeles egna boken också. Trots att hon inte klarar av dialoger, eller gestaltande som hon fortfarande har en vag uppfattning om. Dramatiska kurvor kan hon också glömma, möjligen fixar hon ”början, mitten och slut”, kanske också ”förändring till slut”. Hon borde skriva och strunta i allt ”man” ska kunna och veta.

Hon går och hänger upp tvätten i stället. I det andra sovrummet där hon ställt tvättställningen. Den står inte i vägen där, och tvätten torkar till i morgon även om rummet är ganska kallt. Köksvärmen når inte riktigt dit, och elementet är avstängt. Klippa luggen ska hon också. Och dricka kaffe, äta det sista av sockerkakan.

Agnes är inte riktigt medveten om vad hon håller på med. Om hon verkligen håller på att släppa taget och hänge sig åt ålderdom och passivitet. Sluta vara nyfiken, sluta vilja göra någonting annat än det gamla vanliga. Sluta drömma.

Kanske är det drömmarna som börjar ta slut? Inte de hon drömmer om nätterna när hon sover, utan de vakna, dagens drömmar. De som handlar om förmodligen ouppnåeliga händelser i hennes liv, sådant hon borde inse att hon aldrig kommer att uppleva. De som handlar om att ha en ekonomi som tillåter henne att resa bort och vara borta länge, var nu borta är. Och länge?

Eller drömmarna om att bli så uppslukad av sitt skrivande att hon bara skrev och skrev och skrev. Hela dagarna, tills hon hade något hon kunde kalla manuskript och började redigera. Och stryka långa stycken av alla orden, ibland lägga till något eller ändra lite grann. Tills hon kunde säga sig att det var klart, hennes manus. Hennes bok.

I stället sitter hon här och skvätter ord. Det tar en stund av hennes långa dagar, som är hennes rimligen korta återstående liv – i alla fall kortare än det liv hon hittills levt. Agnes har nog inte riktigt fattat, förstått, insett, känt och begripit med allt som är hon, att hon är gammal. Att hon snart fyller sjuttiofyra år. Att skriva åren med bokstäver och inte siffror känns lättare att acceptera – och samtidigt lättare att ignorera. Fortsätta ignorera. Hon fortsätter nog drömma.

Emily Pankhurst drömde inte, hon gjorde.

 

DSC01390

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Sluta drömma?

  1. Det är både rogivande och underhållande att läsa det du skriver och det tycker många med mig.
    Klart du ska skriva en bok! Du har ju massor av text! Alla dina tankar och känslor speglas i dina fundersamma texter och du kan ju ge ut ”Agnes dagar – ett liv”. Du fyller snabbt en bok!
    Önskar dig lycka till! Kram!

    • beskrivarblogg skriver:

      Kära goa Skrivmoster – tack för det du skriver – kanske blir det en Agnes-bok – kramar för din uppmuntran, nej jag säger det jag tänkte först, kramar för din kärlek!

  2. Eva igen skriver:

    Känner igen!
    Skvätter ord är exakt det jsg gör med, på mina bloggar, på Facebook, men när det kommer till boken … Näe då har jsg plötsligt inga ord.
    Jag trodde förut att det var rädslan som stoppade mig.
    Rädslan att misslyckas.
    Men jag vet inte längre.
    Tänk om det är tvärtom?
    I morgon ska jag skriva minst en sida. Hur många ord är det?

  3. bergalott skriver:

    Alltså…. här sitter jag och skriver det mest intressanta och klokaste inlägg jag någonsin gjort, och vad händer? När jag skickar så har jag loggats ut och därmed är mina visdomsord borta. Jaha, så var det med det och jag kan bara konstatera att du får faktiskt fortsätta att vara nyfiken på vad jag skrev. Hihhihihi…
    Kraaaaaam på dig härliga Margareta!! 😀

    • beskrivarblogg skriver:

      OK – jag får fantisera ihop något bra – men nästa gång kan du väl vara lite försiktigare med dina knapptryckningaar! Jag vill ju se vad du säger! Kraaaaam på dig med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s