Överraskad av ångest

Blåst och duggregn, hoppas postbilen kommer snart så att det jag lagt i brevlådan inte hinner bli blött. Blåst, fröautomaten dansar i vinden. Härinne, i mig, hos mig, rör sig just ingenting. Jag får ner ett ord på skärmen, och så blir det tomt igen, i fingrar och huvud. Rädslan jag kände när vår son åkte in på sjukhus i fredags sitter fortfarande i, den överraskade mig och tog över helt. Och jag är överraskad över att vara överraskad.

Jag vet ju att döden är med oss hela tiden, vet att det inte är så att det ”räcker” om en son har dött före oss föräldrar, vi har ytterligare två som också kan dö i förtid. Jag står inte ut med den tanken, kan inte omfatta den. Har ingen uppfattning om hur jag skulle kunna överleva det. Känner bara denna allomfattande förlamande skräck, ångest som sätter sig i fötterna som går och går över golvet, som tynger kroppen nedanför hjärtat så att andetagen inte får rum, som (kanske välsignat) gör hjärnan seg och tom. Ångesten som väcker mig efter ett par timmar, svettig och obekant med drömmen, som väcker mig igen några timmar senare. Ångest som till slut tröttnar på mig och låter mig sova tills jag vaknar utan att riktigt vakna på hela dagen.

”Kärlekens pris är sorgen” – eller något liknande – såg jag citeras någonstans. En god vän sörjer sin dotter idag, jag slapp sörja just nu. Blev bara så rädd, och så medveten om hur ömtåligt livet är, allas liv – och den son som i mina ögon är alldeles för ung för att drabbas, och2014-03-25 18.24.59 den son som drabbades för två år sedan.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Överraskad av ångest

  1. Karin skriver:

    Barnen gör livet så rikt och riskabelt! Kärlekens pris är också den ständiga oron. Men också glädjen… Måtte det går väl!

    • beskrivarblogg skriver:

      Karin – tack för dina ord, sonen är hemma nu och jag börjar våga tro att det går väl, han hävdar själv att det är bra nu… Med mediciner förstås. Kanske tar jag över från Agnes (var hon nu kom ifrån och vart hon försvann) – skrivlusten är liten för närvarande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s