Blåst och duggregn, hoppas postbilen kommer snart så att det jag lagt i brevlådan inte hinner bli blött. Blåst, fröautomaten dansar i vinden. Härinne, i mig, hos mig, rör sig just ingenting. Jag får ner ett ord på skärmen, och så blir det tomt igen, i fingrar och huvud. Rädslan jag kände när vår son åkte in på sjukhus i fredags sitter fortfarande i, den överraskade mig och tog över helt. Och jag är överraskad över att vara överraskad.

Jag vet ju att döden är med oss hela tiden, vet att det inte är så att det ”räcker” om en son har dött före oss föräldrar, vi har ytterligare två som också kan dö i förtid. Jag står inte ut med den tanken, kan inte omfatta den. Har ingen uppfattning om hur jag skulle kunna överleva det. Känner bara denna allomfattande förlamande skräck, ångest som sätter sig i fötterna som går och går över golvet, som tynger kroppen nedanför hjärtat så att andetagen inte får rum, som (kanske välsignat) gör hjärnan seg och tom. Ångesten som väcker mig efter ett par timmar, svettig och obekant med drömmen, som väcker mig igen några timmar senare. Ångest som till slut tröttnar på mig och låter mig sova tills jag vaknar utan att riktigt vakna på hela dagen.

”Kärlekens pris är sorgen” – eller något liknande – såg jag citeras någonstans. En god vän sörjer sin dotter idag, jag slapp sörja just nu. Blev bara så rädd, och så medveten om hur ömtåligt livet är, allas liv – och den son som i mina ögon är alldeles för ung för att drabbas, och den son som drabbades för två år sedan.