Agnes får ta igen sig annanstans

Jag har stängt ute Agnes, hon får inte komma in här längre. Vet ju faktiskt inte varifrån hon kom från början, och har inte brytt mig om att ta reda på var hon är just nu. Hon klarar sig nog. Jag är inte säker på att jag gör det. Fast vad är det jag inte klarar? Livet förmodligen, men definitivt inte döden heller, varken min eller någon älskads.

För en vecka sedan fick min son en stroke, och det är han för ung för, han skulle inte ha ”fått” det. Tack och lov åkte han in till sjukhuset direkt på morgonen, skjutsad av sin son – och togs omhand. Observerades i ett dygn sedan man konstaterat att han haft en mindre propp som passerat… Skickades hem på söndagen (kanske begärde han att få åka hem) och måste åka in igen på måndagen, med en djävulsk huvudvärk och tendenser till epileptiska anfall…

Han fick stanna ett dygn, och åka hem på tisdagen, med mediciner i mängd, både för att förhindra proppar och för att dämpa epilepsisignalerna till den svullna hjärnan. Något som beskrevs som en ”vanlig konsekvens dag 3-5”. Hur vanlig den än var så välte den nästan mig, jag hade ångest hela helgen, tillät mig slappna av lite när han var hemma igen – och så var det dags på nytt.

Nu vet jag inte. Har pratat med honom idag och han säger sig må bra, med bara lite ont i huvudet.

Det är bara några dagar sedan jag skrev (i ett sammanhang jag glömt) att ”nu finns det inget att oroa sig för, det värsta har redan hänt” – det var hans bror jag tänkte på då, kanske var det vid hans födelsedag. Snart är det två år sedan han dog.

Fyra dagar senare var hans äldre bror på sjukhus med en stroke. Och jag blev överraskad av den ångest det väckte, ringde inte hans pappa förrän dag 2, och hans bror inte förrän Erik väl var hemma igen första gången. Ville bespara dem oro, ville kanske till och med ha ångesten för mig själv.

Nu är jag inte lika manisk, men jag är ledsen och gråtfärdig och vill ingenting. Jag deprimerar mig, hävdar att jag inte vill eller inte kan skriva – och gör det ändå. Som nu. Varför vet jag inte, antagligen lättar det lite på trycket inombords. Ibland kan jag önska att jag bara hade mig själv, ingen jag älskar, ingen att oroa mig för, ingen att sörja när ”det värsta” händer. Bara mig. Men jag kan inte föreställa mig vem hon skulle vara, den där ensamma människan. Hon skulle säkert vara tommare än jag är nu, ledsnare än jag är nu, rädd för döden och rädd för livet. Kanske heter hon Agnes.

2014-02-10 18.45.52

Hon som gömmer sig under mattan heter Minsann, och är en källa till distraktion och glädje.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Agnes får ta igen sig annanstans

  1. miatankar skriver:

    Usch då, inte är det barnen som ska drabbas av sådana sjukdomar. Inte vi äldre heller för den delen, men hellre det än våra barn.

    Jag hoppas han ska slippa bestående men. Den medicinska vården har kommit långt när det gäller stroke, väldigt många får väldigt ringa men, en del kanske inga. Jag hoppas och håller tummarna för att din son ska tillhöra någon av de båda grupperna.

  2. lena skriver:

    Kanner med dig och tanker pa dig.Inget ska handa vara barn.Valj att tro pa honom.Kramar Lena.

  3. Anna skriver:

    ❤ Tänker på er allihop och ber Erik krya på sig omedelbums!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s