Rastlöshet och gravsten

Hon gick en vända i köket. Rastlösheten får henne att gå, hon kan inte sitta stilla. Vad vill kroppen säga henne? Igår var hon glad över att vara hemma igen, efter en vecka tillsammans med fd maken på landet. Idag önskar hon att hon vore annanstans, riktigt var vet hon inte. Inte på landet, inte i stan hos fd kärbon, inte hos bästa vännen – bara annanstans. Men hon vet ju att var hon än är så har hon sig själv med sig. Och det är det hon vill slippa…

Hon har tvättat, tre maskiner, hon har vikt tvätten som torkade fort ute på strecken i solen och vinden. Hon har skrivit en kort bloggtext om Julian Barnes´ ”The Sense of an Ending”, som hon läste om tidigare idag. Nu läser hon ”Bumps” av Zoe Barnes, den har hon också läst tidigare. Lättläst. Lämnar inga spår, som Barnes´ bok gör, den kan hon fortsätta att känna länge.

På torsdag den här veckan är det två år sedan sonen dog. Hon var till kyrkogården och pratade lite med honom innan hon åkte hem i söndags. En trött krans och två ljuslyktor, graven ser trist och oälskad ut. Kanske är det sonen som får henne att vara så melankolisk, så rastlös. Som om årsdagen vore något särskilt, alla dagar är utan honom, han fattas hela tiden. Hon börjar bli färdig för att skaffa en gravsten åt honom, men det ska passa alla inblandade att utse den. Om hon fick bestämma skulle det vara en natursten, grovt tillyxad och inte polerad – men det får hon inte. Hans dotter vill ha något annat och hon försöker bestämma sig för att inte lägga sig i.

Äldste sonen var klok, han tyckte att ”hon ska ha den mycket längre än du” –  och det är rimligen sant. Något annat är otänkbart, att jag skulle överleva även henne, hon som i höst fyller arton år. Så hon får bestämma, men jag önskar att hon ville/kunde göra det nu.

Hon går en sväng i köket, igen. Katten lyfter på huvudet och lägger sig sedan ner igen på köksbordet vid fönstret. Nyss släppte hon ut en geting, via flugsmällan. Kanske överlevde den, hon försökte bara slå lätt. Askhinken är tömd och nerställd i källaren, hon har fortfarande ved i vedkorgen, men hoppas slippa elda mera nu. Tulpanerna i rabatten har vissnat, bara de gula blommar fortfarande och dem tycker hon inte om. Pionerna börjar få synliga knoppar, en enda pingstlilja bland påskliljorna, och blå blommor som hon glömt namnet på runt den lilla berghällen. Nässlor. Hon har burit in parasollet, inte för att hon tror att det ska regna, men ifall att.

A sense of an ending – vems eller vilken är oklart och kan inte vetas. Kanske allas vår, någon gång.

Snapshot_20120912

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s