Bortom nära, igen

Måndag kväll.

Du skulle se mig, jag sitter här och dricker gin blandat med vatten och is, med hallon i glaset. Det enda jag kunde spä med, jag behöver bedövas långsamt, men säkert. Kanske skulle du misstycka, åtminstone ogilla att jag inte ser till att ha Marezzo och citroner hemma, alltid, så att jag kan göra en riktig Dry Martini. Mitt vin- och spritförråd är inte likt ditt. Jag dricker nämligen upp det jag har hemma, åtminstone så småningom.

Fan, var ligger du och fryser? Jag vet inte, vet ingenting. Saknar dig och tanken på dig så jag går sönder, fast inte. När någon annan gråter gör jag mig stark. När jag själv gråter gör jag mig också för det mesta stark, men det tar en stund. Nu gråter jag inte – men jag är arg. Arg för att du faktiskt inte finns längre. Inte arg på dig, du gjorde nog vad du kunde för att fortsätta leva (åtminstone ganska) – men arg på livet och döden och ålderdom och sjukdomar.

Det här blir ju mitt också, snart. Det här är anledningen till att min fd man gråter när jag berättar om dig. Han kan rimligen inte trösta mig, och han kan rimligen inte sörja dig mera än i egenskap av ungefär lika gammal man, han är lika nära döden som du var. Och att han är ledsen å mina vägnar, det vet jag. Det skulle du också vara. Kanske du till och med är, vad vet jag?

Den märkliga drycken i glaset smakar faktiskt hallon, de allra sista från vårt gemensamma hem i Västmanland, några år gamla i frysen. De smakar hallon fortfarande.

Nu är det här huset enbart mitt hem. Sonen som fanns här i början är död, du som funnits här oftare är död, fd maken är gäst någon sällsynt gång, bästa vännen eller någon syrra eller annan vän också. Din säng får stå kvar i sovrummet, där jag inte sover ensam.

Över vedspisen har du ordnat med ett ”klädstreck” av avbarkad gren av okänd sort. Där kan jag hänga en handduk på tork, där hänger ett gammalt durkslag och en kopparskopa. Där finns den klädnypa du gjorde en ny halva till, täljde av någon plankbit. Ett par gamla rivjärn, och en potatisstomp av trä finns där också. Så du finns i huset, lite här och lite där. Taklampan i köket till exempel, den är förmodligen i begynnelsen en hallampa. Vi hittade den på auktion och nu hänger den här. Din förmåga att laga och fixa, hitta lösningar på praktiska problem, den kommer jag att sakna. Du var en klippa av händighet och fingerfärdighet.

Jag saknar redan det kärleksliv vi hade, också nu, sent i bådas våra liv. Dina händer, dina smekningar, ditt tålamod som aldrig fick mig att känna att jag tog för lång tid på mig, din förmåga att läsa min kropp och min lust, bortom all kontroll. Bortom ”jag” och ”mig” och ”du” och ”dig”. Nu är du också bortom.

”Bortom nära”, ord jag fick av en vän när sonen dog. Du och han är båda bortom nära nu, du aningen närmare fortfarande. Men jag vet att du flyttar dig längre och längre bort, när tiden går – och så ska det nog vara. Kärnan av dig finns alltid i mig, den försvinner inte. Liksom sonen aldrig kan försvinna. Ingen jag har älskat i livet försvinner med döden, ni följer med mig tills jag försvinner.

2013-10-31 14.38.06

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Bortom nära, igen

  1. livsglimtar skriver:

    Du berör med dina ord ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s