Mina systrar ringer och hör efter hur jag mår, sönerna likaså. Bästa vännen. Dina söner är tysta, de har annat att bry sig om och hantera. Syrran talade om att hon har SvD och gav mig sina inloggningsuppgifter så jag kan kolla själv, hon reser bort på två veckor på lördag. Kolla eventuell dödsannons alltså.

Och du slipper alltihop nu, slipper antyda att du är annanstans när du är hos mig. Slipper stå för att du faktiskt fortfarande ville ha med mig att göra, av anledningar som bara du och jag känner närmare. Dina söner såge helst att det inte var så. Nu behöver de inte bekymra sig, och inte jag och inte du. Men nog skulle jag vilja veta vad som pågår, när och hur du ska begravas. Det har bara gått fyra (kanske fem, beroende på om jag fattade fel eller inte) dagar sedan du dog. Kunde jag bett att få se dig där på sjukhuset? Antagligen. Men när jag riktigt tänker efter så känns det inte nödvändigt, annat än för att faktiskt få mig att fatta att du är död. Det kanske räcker.

Just idag vet jag inte om jag gråter för att du är död, eller om jag tycker så förbannat synd om mig själv, gammal, ensam, glädjefattig. ”Tjolahopp, Silver – vi klarar det.” Nog.

Minsann har gått ut, hon gillade inte att jag inte vill ha henne i knät medan jag hulkar och snorar.

Jag var tidigare idag nere vid ån och beundrade den vackra träbron som några skickliga snickare gjort av ett fällt gammalt träd. En bro att röra vid, att klappa, att glädjas åt. Ett träd som fick ett nytt liv som bro. I övrigt ser det ut att bli parkanläggning runt ån, och likaså borta vid magasinet. Släta möjligen framtida gräsytor, kanske lite väl välordnat för min smak. Men det är inte den som avgör, och det är tack och lov inte jag som står för kostnaderna. Nyfiken är jag på budgeten för hela projektet – min fantasi räcker inte till.

De här blommorna plockade du i fjol.