Hon vet att hon sitter vid köksbordet och datorn. Men det känns som om hon är långt borta, samtidigt. Huvudet är tomt och trögt, hon får prata högt med sig själv för att få någon ordning på någonting. Ett ögonblick av någon sorts klarhet, så tomt igen. Välsignat tomt.  Hon har ställt sig på en hylla en stund, vid sidan av.

Kaffe kanske hjälper. Hon var nyss ute och tog bort lite växtlighet under fotskrapan vid trappan. Avstängdheten var kvar, också när hon drog upp maskrosen och fick med hela roten. Kanske handlar det om kroppens och huvudets automatiska säkerhetssystem, att åstadkomma en konstig sorts vila från det påtagliga livet. Överallt och ingenstans, som du.