vänner

Ni, mina vänner på Facebook och internet,2013-05-07 16.22.27ni som vet att vi pratar med varandra om sådant som är lätt att prata om, och sådant som är svårt. Och tungt. Ni som är ett stöd, för två år sedan när vår son dog, och nu, när mannen min är död, och jag lever. Ni som tål att jag tjatar, och ömkar mig, och gnyr och gnäller. Som ändå finns där för mig när jag behöver er. Några mer än andra.

Inte alla är den sortens vänner, men ni ryms allihop i mig – jag är glad åt er alla. Några har inte förstått (inte läst mina drapor) att mannen min är död, att jag är legitimt ledsen, eller i alla fall ledsen. Skit i legitimiteten. Ledsen, sörjer, gråter, morrar, dansar, tvättar, plockar blommor, klappar katten. Gråter, dricker mina DM (med Marezzo, utan citron, glömde köpa). Läser, skriver, håller ihop. Önskar mig bort, annanstans. Börjar tro att Näsåker kan vara något. Och vet att det inte gör någon skillnad. Jag är med mig var jag än är. Och du.

Tack alla för att ni finns, för att ni ids gilla eller säga något, eller kanske bara läser utan att höra av er. Tack. En annan gång finns jag kanske för er.

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till vänner

  1. MarveW skriver:

    Att läsa är ett sätt att lyssna. Det är bra att du skriver. Även om det ibland är svårt att kommentera. Men vi lyssnar.

  2. Karin skriver:

    Lite långsam i vändningarna är jag allt. Men nu har jag läst ikapp och kan bara försöka förmedla all min medkänsla. Tungt. Något att ta sig igenom, men ändå inte. Något att ha med sig resten av livet, som det alltid är när någon dör. I stället för att låta allt det gemensamma dö får man liksom ett extra ansvar att låta det finnas kvar på något sätt. Det ni hade ihop. Era minnen. Nu är det du som är förvaltaren!

    Kram!

  3. Viveka Seborn Roger skriver:

    Läser alltid, lyssnar alltid och tänker alltid på dig. Kram Margareta

  4. esmaralda skriver:

    Att bära sorg ensam är tungt och jag är glad att jag kan vara en del av din sorg och att vi kan bära den tillsammans. Förhoppningsvis blir den lättare att bära då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s