Många namn

En av gamla arbetskompisar och vänner har tagit kontakt med mig på FB, nu, med vänförfrågan. Hen var även din vän, en gång – och hen visste att du är död, hade fått veta det av en annan fd vän för några dagar sedan. Nu är hen min vän igen. Andra fd vänner hörs inte av. Kanske till din familj, dit jag ju inte hör. Och en gammal vän hittade jag nu bland vänförfrågningarna på FB där hen legat sedan mars…

Många av de jag såg som mina vänner försvann för gott när mitt spelmissbruk blev allmänt känt. Några fortsatte vara enbart din vän, inte längre min. Någon uttryckte förundran, ”kan detta (spelmissbruket) hända dig, kan det hända vem som helst” – och det är ju sant. Därefter hördes inte mycket, förrän det kom en fråga efter vår sons dödsannons. Sedan tyst igen. Fortfarande. Vissa tystnader gör ondare än andra. Många är lätta att bortse från, inte alla.

Tror inte jag begriper mig på vänskap. För mig håller den, också utan mycket kontakt, men den kräver åtminstone någon kontakt, något mejl, någon fråga ”hur är det nu, vad händer, vad gör du, vem är du”.

Du, å  andra sidan bokstavligt talat,  har många namn – mannen min, älskade, käraste min, vännen, älskling, kärbo, sambo, särbo, älskare, kärleken min. Ibland har du varit den som svek, den jag inte visste var jag hade, den jag misstrodde, den som ville ha andra kvinnor vid sidan av. Du var den jag var otrogen med, och den jag var trogen.

Ibland var jag den som svek. Men inte i kärlek, ”bara” när det gällde pengar. När jag spelmissbrukade och du inte ville/kunde inse det. Jag gjorde allt för att du inte skulle veta. Mitt svek var så mycket större, eftersom jag visste hur viktiga pengar var för dig.

Vi behövde varandra, vi använde varandra, vi gjorde vad vi kunde. Du var mitt ”quantum leap of faith” den gången jag talade om för dig att jag ville leva med dig. Och om du inte ville det, så skulle jag nog överleva ändå. Du ville, du ville inte – det var för stort, för svårt. Och så ville du ändå – och vi hamnade i Ronna i Södertälje i svartköpt lägenhet. Inte många förstod vad vi såg hos varandra, bara vi. Din familj och ditt sammanhang stördes mera än de mina av vårt beslut.

Nu är du inte mera. Inte här, inte hos någon, nu är du en man som levde och som gjorde det ända till slutet – du fick ditt födelsedagskalas med släkt och vänner (exkl mig, vilket var min önskan), du fick din sista arbetshelg på din älskade ö med släkten. Sedan åkte du hem och dog.

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Många namn

  1. esmaralda skriver:

    Vänskap är svårt. Men jag anser nog att de som väljer att försvinna kanske nog aldrig var en vän.

    Jag brukar tänka att en vän kan ta avstånd till en handling man gjort men fortsätta att älska en i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s